Nu har jag kommit fram till den punkt där själva testet av Peltonen M95 Ranger Puukko börjar närma sig sitt slut. Alla testmoment är genomförda, veden är processad, maten är lagad, elden är provad och kniven har fått utstå betydligt mer än vad man normalt skulle utsätta en kniv för under en vanlig söndagstur i skogen.
Nu när jag sitter framför datorn med tangentbordet framför mig så måste jag faktiskt erkänna något. Jag är lite imponerad av denna kniv.
När jag först packade upp M95 Ranger Puukko var det framför allt en sak som slog mig. Den ser inte ut som en typisk bushcraftkniv. Den ser ut som något som skulle kunna ligga i en soldats utrustning och användas tills den inte längre har någon rätt att existera. Bladet är långt och tunt, konstruktionen är ganska grov och hela kniven utstrålar funktion före finess.
Det är egentligen inte så konstigt heller. M95 är trots allt en militär kniv i grunden.
Men det intressanta är att den samtidigt fungerar förvånansvärt bra ute i skogen.
Klyvning är ett bra exempel på detta. Jag var faktiskt lite orolig första gången jag började klyva med M95. Bladet är förhållandevis tunt och när man står där med en bit ved och slår på ryggen av en kniv med ett annat vedträ så börjar hjärnan ganska snabbt producera katastrofscenarier. Man ser framför sig ett knivblad som plötsligt blir ett tvådelat samlarobjekt, eller kommer flygande tillbaka mot ansiktet.
Det hände inte.
M95 är riktigt trevlig att klyva med. Bladet är tillräckligt långt för att hantera ganska rejäla bitar ved och geometrin fungerar mycket bra när man vill få veden att dela sig, även om den har tendenser att vilja kila fast sig rätt ordentligt ibland.
Framför allt imponerar stålet. Trots att kniven fått ta emot ordentligt med stryk under testet har bladet inte visat några tecken på att ge upp. Det är en sådan där egenskap som kanske inte syns på bilder, men som blir väldigt tydlig när man faktiskt använder kniven, hårt.
Den får därför ett mycket bra resultat i klyvningsmomentet. Inte bäst i klassen, men definitivt en kniv jag utan tvekan skulle använda för uppgiften igen utan att tveka.
Det var mitt andra moment, huggningen, som överraskade mig ännu mer. Här tittar man på M95 och tänker att det där kan väl knappast vara någon vidare yxa. Och nej, det är den förstås inte. Det är fortfarande en kniv. Men Peltonen har lyckats få till en bladgeometri som gör att den hugger betydligt bättre än både storleken och vikten antyder.
Det är nästan lite löjligt hur bra den fungerar när man börjar hugga mindre grenar.
Med lite mer massa bakom bladet hade den kunnat hamna väldigt nära toppen i det här momentet. Som den är nu kräver den förstås lite mer arbete än en större och tyngre kniv, men den gör jobbet och gör det förvånansvärt bra.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle säga det när jag började testet, men M95 är en kniv jag utan problem skulle kunna välja om jag visste att jag skulle behöva hugga mindre grenar under en bushcrafttur.
Sedan kommer vi till täljningen, och här började jag verkligen förstå varför den här kniven känns så rätt ute i skogen. Att tälja med M95 är förvånansvärt roligt.
Trots det relativt långa bladet känns den smidig i handen och spetsen är något som jag nästan vill beskriva som löjligt vass. Den höga sabelslipningen gör dessutom att eggen arbetar sig igenom träet utan att kännas som en kil. Man får bra kontroll och kan arbeta ganska precist, även när materialet börjar bli hårdare.
Det märks helt enkelt att det finns en puukko i blodet på den här kniven.
Det är kanske lite konstigt att en militärkniv med ett ganska taktiskt utseende skulle kännas så naturlig när man sitter och täljer en pinne i skogen, men det gör den. Det är en av de saker som jag uppskattar mest med M95. Den försöker inte vara en traditionell bushcraftkniv, men när man väl börjar använda den så dyker det upp egenskaper som gör att den passar förvånansvärt bra till just bushcraft.
Matlagningen är lite mer komplicerad, för mig personligen.
Rent funktionellt tycker jag faktiskt riktigt bra om M95. Den klarar grönsaker, rotfrukter och kött utan några problem. Tunna fina snitt och riktigt bra precision. Den långa och relativt tunna geometrin gör att man får en helt annan räckvidd än med många traditionella bushcraftknivar och själva skärningen är riktigt trevlig. Problemet är stålet.
Det här är en kolstålskniv och dessutom en kniv som kommer med en ganska grov finish. När man använder den mot livsmedel märks det. Vissa råvaror gör att man får en metallisk underton som inte direkt gör middagen bättre. Det är inte så att man plötsligt sitter och tuggar på en gammal järnvägsräls, men tillräckligt för att jag ska reagera på det.
Det är synd, för rent geometriskt är M95 riktigt bra på att hantera mat. Den behöver bara vara lite mer polerad eller av rostfritt stål.
Eldmomentet blev också lite av en blandad upplevelse.
Jag hade hoppats på lite mer här. Ryggen på bladet är inte riktigt tillräckligt aggressiv för att skapa det där fantastiska kaskadregnet av gnistor som man vill se när man drar ett eldstål längs ryggen. Vissa eldstål fungerade faktiskt inte alls särskilt bra och att skrapa fram fnöske ur trä fungerade inte heller speciellt imponerande.
Men så fort man använder eggen istället för ryggen och börjar göra fjäderstickor och liknande så förändras situationen ganska snabbt. Där fungerar M95 alldeles utmärkt.
Det här är dessutom ett problem som går att lösa ganska enkelt. Med en liten modifiering av ryggen skulle kniven kunna bli betydligt bättre på just eldstål och då skulle den utan större problem kunna klättra ytterligare ett steg i mina ögon.
Skärpan är däremot ett område där Peltonen verkligen verkar ha prioriterat rätt saker.
Kniven levererades otroligt vass och efter alla mina testmoment har den fortfarande behållit en imponerande mängd av sin ursprungliga skärpa. Jag har fått dra den över stroppen några gånger för att återfå den där riktigt rakbladsvassa känslan ibland, men det är också allt som har behövts, vilket säger en hel del.
Det är uppenbart att Peltonen har fokuserat på stålets prestanda och på att skapa en kniv som faktiskt ska fungera under lång tid, snarare än att bara kännas imponerande när den är ny ur kartongen, vilket leder oss ganska naturligt vidare till slipningen.
Här är M95 en riktig liten dröm. Den höga sabelslipningen gör att man kommer åt eggen väldigt enkelt och man behöver inte stå och slipa bort halva bladet för att få fram en ny egg. Stålet svarar dessutom väldigt bra på både keramiska och diamantbaserade brynen. Det här är en egenskap som jag verkligen uppskattar eftersom det är enklare att känna hur eggen svarar på slipningen.
När man är ute i fält vill man inte göra ett stort projekt av underhåll. Man vill kunna ta fram ett bryne, ge eggen lite kärlek och sedan fortsätta med det man höll på med. Där fungerar M95 väldigt bra. Det känns också logiskt när man tänker på knivens bakgrund. Det här är i grund och botten en militär kniv och då är möjligheten att enkelt underhålla den ute i fält betydligt viktigare än att den ska vinna någon skönhetstävling på en knivmässa.
På tal om skönhetstävlingar så måste vi prata lite om ergonomin. För här kommer en av de saker som jag faktiskt inte förväntade mig.
Handtaget ser ergonomiskt ut. Det känns ergonomiskt också, åtminstone till en början. När man håller i kniven och gör lite lättare arbeten känns allt riktigt bra. Problemet uppstår när man börjar arbeta på riktigt. När saker blir tungt.
Om man täljer bort stora mängder material, gör grova snitt eller på annat sätt behöver ta i ordentligt så börjar handtaget arbeta mot handen på ett sätt som jag inte riktigt uppskattar.
Det är hårt.
Väldigt hårt.
Det är inte det där lite gummiaktiga materialet som vi hittar på exempelvis Varustelekas Jääkäripuukko, där handtaget kan ge efter lite när man tar i. På M95 är handtaget betydligt hårdare och ribborna på undersidan ger inte vika när man belastar dem.
Resultatet blir att de nyper fast i huden och skapar små hotspots mot framförallt fingrarna.
Med handskar är det här inget problem alls. Och för att vara helt rättvis så är det kanske precis så kniven är tänkt att användas när arbetet blir riktigt tungt. Men utan handskar märks det tydligt.
Jag har lite svårt att vara arg på M95 för detta. Det är inte en dålig ergonomi egentligen. Det är snarare en ergonomi som fungerar bäst när man använder kniven på det sätt den ursprungligen var tänkt att användas. Lite som Fällknivens X-serie med deras taggiga sidor som slipar handen ordentligt vid tunga moment, så fungerar dom utsökt med handskar på också.
Kanske är det så militära knivar ska fungera. 🤔
Sedan har vi prisvärdheten.
Här tycker jag att Peltonen M95 Ranger Puukko gör väldigt bra ifrån sig.
Det här är en kniv som ger väldigt mycket prestanda för pengarna. Den är inte lika förfinad som exempelvis en polerad Fällkniven A1x och den har inte samma känsla av premiumprodukt. M95 känns mer som ett verktyg som har byggts för att användas, missbrukas och användas igen.
Och det gillar jag.
Det finns något befriande med en kniv som inte känns som att man behöver be om ursäkt varje gång man använder den. M95 är grovhuggen på ett charmigt sätt. Den känns ärlig. Den försöker inte vara något annat än vad den är, och samtidigt lyckas den prestera på en nivå som är betydligt högre än vad prislappen antyder.
Så vad tycker jag då egentligen om Peltonen M95 Ranger Puukko?
Det här är faktiskt en ganska kontroversiell kniv i mina ögon.
Den är otroligt taktisk, tuff och uppenbart designad för att tåla sådant som en soldat kan råka ut för ute i fält. Samtidigt har Peltonen valt kolstål, ett relativt tunt blad och en egggeometri som gör att man nästan kan raka sig med den.
Det borde egentligen inte fungera.
Men det gör det.
På något sätt har Peltonen lyckats blanda ihop en militärkniv med egenskaper som gör att den samtidigt fungerar väldigt bra för oss som tillbringar vår fritid ute i skogen. Den väger inte särskilt mycket, kostar inte särskilt mycket och finns dessutom i en mängd olika färger och utföranden. Det gör den lätt att anpassa efter olika behov och preferenser, vilket i sin tur gör den lätt att älska och att den känns som ens egen kniv.
Totalt sett är jag väldigt imponerad av M95 Ranger Puukko.
Den är inte bäst på precis allting. Det finns saker som jag hade förändrat, framför allt ryggen för eldstart och kanske en något mer förlåtande yta på handtaget. Men samtidigt känns det som ganska små invändningar när man tittar på helheten.
Det här är en kniv som klarar klyvning, hugger bättre än den borde, täljer riktigt trevligt, fungerar utmärkt för de flesta bushcraftuppgifter och dessutom behåller skärpan imponerande bra. När den väl behöver underhållas är den dessutom enkel att få tillbaka till full skärpa.
Jag kan redan nu avslöja en sak. Det här är definitivt inte sista gången Peltonen Knives kommer att dyka upp på bloggen. Jag sitter faktiskt redan och funderar på vilken Peltonen som ska få följa med mig ut nästa gång.
Men även om själva testet nu är avslutat så är testet av M95 långt ifrån över. Mitt långtidstest har egentligen bara börjat.
Under hösten tänker jag låta M95 Ranger Puukko följa med ut betydligt mer än den gjort under själva testperioden. Det kommer att bli blött, kallt, dimmigt och förmodligen ganska otrevligt. Precis sådant väder som gör att man börjar fundera på varför man över huvud taget lämnade soffan.
Det är då jag verkligen vill se vad den här kniven går för.
För det är en sak att prestera bra under ett kontrollerat test. Något helt annat är att ligga ute i skogen vecka efter vecka när fukt, kyla och smuts får göra sitt.
Så även om jag nu kan sätta punkt för själva recensionen av Peltonen M95 Ranger Puukko så är det här egentligen bara början på den intressanta delen.
Vi får se hur länge den här lilla finska militärkniven klarar av att hålla sig på gott humör när hösten verkligen börjar visa vem som bestämmer.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar