Nu har den äntligen kommit. Min nya testkniv från Peltonen Knives, en M95 Ranger Puukko, och jag måste erkänna att jag var ganska nyfiken på vad som skulle finnas i paketet. Jag hade faktiskt fått beskedet att leveransen blivit försenad och att kniven skulle komma först den 18:e augusti. Men ibland får man trevliga överraskningar, för istället stod den plötsligt här redan den 12:e. Några dagar tidigare än väntat alltså, vilket passade alldeles utmärkt eftersom jag naturligtvis inte kunde låta bli att börja känna på den direkt.
Det här är inte en kniv som ger samma första intryck som många av de bushcraftknivar jag är van vid. Kanske beror det på att detta inte är en bushcrafting kniv, utan en militär överlevnadskniv. Men det första jag reagerade på när jag tog upp den var faktiskt hur smalt bladet är, på höjden. Jag är van vid knivar med ett betydligt högre blad, där man nästan direkt får den där klassiska känslan av en robust bushcraftkniv.
M95:an är annorlunda. När jag håller den i handen och tittar på bladet från sidan får jag nästan känslan av en filékniv, eller som en standard Morakniv. Inte som en robust överlevnadskniv anpassad för den finska militären.
Jag vill understryka att det inte är någon negativ kritik, utan närmare en reflektion över hur designen skiljer sig mot för vad det jag är van vid. Det är förstås till stor del för att jag är ovan vid den finska knivdesignen. Jag har använt en hel del nordiska knivar genom åren, men M95 har ändå en ganska speciell profil. Samtidigt börjar jag redan förstå varför bladet är utformat på det här sättet.
Den lägre bladprofilen gör att kniven känns väldigt lätt att styra och tillsammans med sabel-slipningen så blir det en synnerligen intressant upplevelse. Det finns helt enkelt inte lika mycket blad som behöver kontrolleras när man arbetar nära det man skär i, och det kan mycket väl visa sig vara en av knivens stora styrkor när jag börjar gå igenom mitt vanliga standardtest.
Spetsen är dessutom något alldeles extra.
Jag har på senare tid reagerat på att många moderna knivar verkar få allt mer rundade spetsar. Det finns naturligtvis goda anledningar till det, framför allt när man vill göra kniven stark och tålig, men ibland känns det nästan som att man försöker bygga bort själva spetsen på en kniv. M95 går åt andra hållet. Den är konstruerad mer som ett litet spjut och avslutas i en otroligt fin och drop-point-spetsig spets.
Det första jag tänkte när jag såg den var att den kommer att kunna penetrera de flesta material utan några större problem. Det ska bli intressant att se hur spetsen klarar sig under mitt test. Eftersom en väldigt fin spets alltid innebär en intressant balans mellan precision och tålighet så lägger jag mitt huvud lite på sned och funderar över valet här. Men som första intryck är den imponerande.
Som militär kniv så ger den lite funderingar, men vi pratar trots allt om en kniv som funnits i över 30 år nu och “still going strong”, så jag är inte speciellt orolig att något oförutsett ska hända.
Sedan har vi handtaget.
Jag har läst en hel del om M95 innan den kom och en återkommande kommentar från människor som har hållit i kniven är att handtaget är tunt och inte särskilt fyllande. Jag var därför lite förberedd på att det skulle kännas litet i handen. Men här måste jag faktiskt säga att jag inte riktigt håller med.
Jag har ganska stora händer och använder normalt handskar i storlek 11, men jag tycker att M95:ans handtag fungerar riktigt bra. Det är inte ett stort och fylligt handtag som fyller hela handen, men jag upplever inte heller att det saknas något. Tvärtom känns det som att den relativt smala konstruktionen passar ganska bra ihop med det tunna bladet. Hela kniven känns kontrollerad och smidig snarare än massiv. Storleksmässigt skulle jag säga att den känns som en Jääkäripuukko från Varusteleka, eller som en Morakniv Survival.
Handtaget är inte så gummi-aktigt som man lätt kan tro om man ser den på bilder. Det är lite mer hård-plast-aktigt som på en Morakniv Kansbol. Det närmaste jag trodde att jag hade att jämföra med var en Jääkäripuukko, men där känns handtaget mer som gummi.
Även här är det inte fråga om negativ kritik på något sätt, bara en reflektion över vad jag hade förväntat mig och vilken den verkliga upplevelsen var. Jag tror att det hårdare handtaget bidrar till mindre nötning i handen, men kanske eventuellt mindre grepp med handskar på. Dock har Peltonen valt att göra nedre delen av handtaget rätt så aggressivt mönstrat, vilket borde motverka att kniven slinter, även med handskar på.
Vi får helt enkelt se vad testresultatet visar.
Som du kanske redan upptäckt så valdes orange färg på allt när jag beställde min M95. Det kanske inte är det mest traditionella valet för en finsk militärinspirerad kniv, men jag tycker faktiskt att orange är en riktigt bra färg när man är ute i skogen.
Jag har aldrig riktigt förstått varför så många friluftsknivar måste vara svarta, gröna eller bruna. Jag vill gärna kunna se min utrustning och är inte orolig över att någon annan kan se att jag bär en kniv ute i skogen.
Om jag lägger kniven på en stubbe och går iväg för att hämta ved vill jag helst slippa stå tio minuter senare och fundera på var jag gjorde av den. Med orange är det betydligt enklare att hitta kniven igen. Dessutom tycker jag faktiskt att den ser riktigt bra ut.
Det fina är att Peltonen Knives erbjuder väldigt många möjligheter att göra kniven personlig. Det finns mängder av olika färger på handtagen och även bladet går att få i olika utföranden genom olika typer av beläggningar och mönster. Man kan även få sigill och annat fäst vid kniven och knivslidan, beroende på vilket förband man tillhör, om man hade varit finsk militär.
Jag valde att inte ha något sånt på denna första kniv från Peltonen, men det kommer förstås att dyka upp en mer “glammig” modell inom snar framtid, har jag en känsla av.
Själva kniven fungerar naturligtvis på ungefär samma sätt oavsett vilket utförande man väljer, men jag tycker ändå att det är roligt att man kan anpassa den efter sin egen stil.
Min M95 väger 190 gram utan slida och 252 gram tillsammans med slidan. Det innebär att vi pratar om en ganska lätt kniv, vilket jag uppskattar. När man kombinerar den låga vikten med den relativt smala bladprofilen blir det en kniv som känns betydligt smidigare i handen än vad utseendet kanske först antyder.
På tal om slidan så valde jag Peltonens kompositslida till min kniv. Här kan man också välja mellan flera olika alternativ, bland annat Kydex i olika färger och mönster, läder eller den här lite enklare kompositslidan.
Jag tycker faktiskt väldigt mycket om den.
Den påminner en hel del om Moraknivs klassiska knivslidor, vilket jag ser som något positivt. Den är enkel, funktionell och verkar vara byggd för att göra sitt jobb utan att försöka vara märkvärdig. Den är otroligt enkel att rengöra, vilket ger bonuspoäng. Den verkar även vara oberörd av smuts, blod och annat otrevligt som kan få sämre designade knivar att ge upp.
Men det finns ytterligare en detalj som jag verkligen gillar.
Precis som Fällkniven använder ett mekaniskt låssystem på vissa av sina slidor har Peltonen en lösning som håller fast kniven ordentligt. Här är det ett litet gummihjul som rullar över parerskyddet när man stoppar ner eller drar ut kniven.
Det gör att kniven sitter väldigt stabilt i slidan. Den kan inte ligga och skramla omkring och känslan när man har kniven på plats är väldigt trygg. Det är en sådan där liten detalj som kanske inte ser särskilt avancerad ut, men som faktiskt gör stor skillnad när man använder utrustningen i praktiken.
Nu vet jag inte om jag gör rätt, men om man stoppar in kniven till första steget, så sitter den på plats och man kan utan vidare vända kniven upp och ned utan problem. Men om man trycker ned kniven så rullar hjulet över parerskyddet och kniven sitter som berget.
Däremot måste jag ge en liten fingervisning här. Den är riktigt trög i detta läge.
Att få ner kniven i slidan kräver betydligt mer kraft än jag är van vid och när man ska dra ut den får man verkligen ta i. Jag misstänker att det kommer att gå till sig lite när kniven och slidan har använts mer och mekanismen har fått arbeta ett tag, men just nu är det definitivt något man märker. Det är knappast ett problem när man använder första läget, eller om man förvarar kniven i andra läget när man går i skogen. Men om man ska dra den snabbt ur slidan från andra läget så är det en detalj som kommer att bli intressant att följa under testningen.
Den har dock en utsökt tumramp, så det känns samtidigt som att det är “en del av designen” och inte att jag fått ett dåligt exemplar på något sätt. En väldigt intressant lösning, om jag tolkat det rätt, förstås.
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta med kniven ut och prova den lite. Jag tog en lång promenad med hunden ute i skogen och passade då på att utföra ett “första känna-på-kniven”-test. Jag täljde lite, skalade bark och hackade av några mindre grenar. Och jag måste säga att jag redan nu är ganska imponerad. Den presterar faktiskt riktigt bra.
M95 skär väldigt djupt när man pressar eggen mot en gren. Det känns nästan som att bladet vill fortsätta in i materialet och det krävs inte särskilt mycket kraft för att få ett ordentligt skär även på torrt material. Samtidigt tycker jag att den är förvånansvärt trevlig att styra när man arbetar mer försiktigt och exempelvis skalar bort bark eller försöker tälja fram en liten skogstomte.
Det är faktiskt här som den låga bladprofilen börjar kännas riktigt logisk.
Det finns en precision i kniven som jag inte riktigt hade förväntat mig innan jag fick den i handen. Den känns inte som en liten yxa eller en massiv bushcraftkniv som man bara kör på med. Den känns mer som ett precisionsverktyg som råkar vara byggt för att tåla betydligt mer än en vanlig kökskniv.
Men nu ska jag förstås inte dra några för stora slutsatser efter bara några timmars bekantskap. Jag har faktiskt lätt att gå händelserna i förväg. Allt kommer förstås att avslöjas i mitt standard test.
Det här är bara det första intrycket.
M95 Ranger Puukko ska som sagt få gå igenom mitt vanliga test, precis som de andra knivarna jag har testat genom åren. Det innebär att den kommer att få arbeta på riktigt och jag kommer att följa hur den beter sig när den utsätts för olika typer av uppgifter. Jag kommer framför allt att vara nyfiken på hur den tunna bladprofilen fungerar när arbetet blir tyngre, hur spetsen klarar sig, hur ergonomin känns efter längre tids användning och naturligtvis hur eggen håller över tid.
M95 Ranger Puukko har 80CrV2 stål med 59 HRC härdning, 4.25 mm tjocklek, 150 mm bladlängd, sabel slipning (eller hög scandi). Vi pratar alltså ett kolstål som kräver underhåll för att inte rosta, men som samtidigt borde vara enkel att underhålla i fält.
M95 kommer även i Böhler N690 stål (rostfritt), men denna modell är slutsåld och det skulle dröja flera veckor innan den kom in. Jag får alltså återkomma med en test av den versionen i framtiden.
Det ska också bli intressant att se hur den här finska designen står sig mot några av de andra knivarna som jag har blivit van vid att använda. Just nu är mitt första intryck väldigt positivt. M95 känns lätt, smidig, extremt spetsig och förvånansvärt exakt, trots sitt 15 cm långa blad. Den orange färgen gör dessutom att jag kan hitta den igen om jag lägger ifrån mig den i skogen, vilket jag ser som en ganska viktig egenskap.
Men det är först när den börjar få arbeta som vi verkligen får veta vad den går för. Det här är alltså den absoluta början på ett nytt knivtest. Jag kommer att återkomma med delrapporter längs vägen och så småningom får vi se om Peltonen M95 Ranger Puukko faktiskt kan leva upp till det första intrycket, eller om den kommer att överraska ännu mer.
Jag har en känsla av att det här kan bli riktigt intressant.
Ha en jättebra dag så hörs vi snart igen
Lämna ett svar