Det är faktiskt några som har hört av sig den senaste tiden och varit intresserade av vad som har hänt med min Lionsteel M7, och varför jag inte skriver så mycket om den längre. Om sanningen ska fram har jag helt enkelt inte hunnit ge den den tid jag har velat. Det är fortfarande en fantastisk kniv, formgiven som ett veritabelt konstverk, en riktig graalkniv som jag nästan har försökt hålla på armlängds avstånd.
Alla som har följt min resa med M7:an vet att jag värderar den högt, framför allt för dess formgivning och Mollettas otroliga detaljsinne. Vi pratar alltså inte om det monetära värdet här, utan det emotionella. Det handlar om en djup respekt för hantverket och för ett föremål som faktiskt kan klassas som ett konstverk inom sin genre.
Mitt problem har alltid varit, precis som jag har varit inne på tidigare, att den har känts lite för fin för att hanteras hårt. Men efter ett tag på behörigt avstånd börjar den kännas lite mer “normal”, och jag känner att det är dags att börja slita på den precis som på mina andra bruksknivar. Om det är något jag ogillar mer än att sätta de första skavankerna på mina finaste knivar, så är det när de bara blir liggande i en låda eller monter utan ett faktiskt syfte.
Samtidigt förstår jag om det låter en smula motsägelsefullt för den som följer bloggen och läser mina tester. Jag behandlar en Lionsteel M7 för 2 700 kr med silkesvantar, men samtidigt fullkomligen spöar skiten ur en Fällkniven A1x som kostar dubbelt så mycket. Hur tokigt är inte det?
Men i det här fallet är det helt andra värden än prislappen som väger in.
Jag har lovat samtliga som hört av sig att jag ska ta ut M7:an i skogen för lite mer grovarbete, helst nu när jag har semester och tid att verkligen njuta av kniven, istället för att tänka på att jag ska testa den och presentera resultatet.
I mitt stora test av M7:an i maj landade jag ju i att den är en enastående ”Jack-of-all-trades”, men jag erkände också att jag led av en rejäl emotionell spärr. Den där fabriksfinishen är så galet snygg att det nästan tog emot att köra ner bladet i en tallklabb. Jag jämförde det med att repa en Lamborghini. Men nu är det slut med att fega. Min Fällkniven A1x har fått slita tillräckligt på sistone, nu är det M7:ans tur att få smaka på den norrländska skogens råa verklighet på riktigt.
Planen för min M7:a är enkel. Inget anteckningsblock, inga poängsättningar. Bara ren och skär användning. Jag ska låta det 18 cm långa Sleipner-bladet jobba hårt med grov vedklyvning och röja undan lite sly kring lägerplatsen. Det ska bli intressant att se hur ergonomin känns under en hel dag av praktiskt arbete, utan avbrott för att fotografera och anteckna saker för varje moment.
Dessutom har jag funderat lite på det där jag skrev om knivryggen i testet. Som ni minns är den ju rundad för komfortens skull, vilket gör det frustrerande att dra eldstål mot den. Jag sa då att en modifiering fick bli en fråga för framtiden. Vi får se om den här semestern är stunden då jag faktiskt tar fram filen och vässar till en liten bit av ryggen, eller om jag fortsätter att prioritera komforten.
Målet med den här turen är helt enkelt att förvandla M7:an från ett vackert recensionsobjekt till en riktigt användbar vän i skogen. Den ska få sina ärr nu, och jag är äntligen redo att älska dem, precis som jag älskar designen på M7:an.
Håll utkik på bloggen, så ska jag uppdatera er om hur det gick med Lamborghinin i blåbärsriset så fort jag är tillbaka vid tangentbordet!
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar