Jag har suttit och arbetat med Linux och Lenovo ThinkPad-datorer under en längre tid nu. Den absolut bästa maskinen jag har lyckats lägga vantarna på är en “pensionerad” ThinkPad X1 Carbon (Gen 9), som jag har bestyckat med Fedora KDE.
Att rulla ett modernt, strömlinjeformat Linux-skrivbord på Lenovos flaggskeppshårdvara är på många sätt en dröm för en IT-entusiast. Men även med den dyra Carbon-hårdvaran i nävarna måste jag erkänna en sak som är otroligt uppenbar, nämligen att det inte är en Apple MacBook…
Det är ju i och för sig är rätt naturligt. Men låt mig förklara lite närmare hur jag menar.
ThinkPad X1 Carbon är byggd som ett litet ingenjörskonstverk. Som namnet avslöjar är topplocket tillverkat av kolfiber, och för att pressa ner vikten ytterligare har Lenovo valt att göra de delar som vanligtvis är i aluminium av en magnesiumlegering istället. Resultatet är en otroligt slimmad profil på under 15 mm och en fjäderlätt matchvikt på låga 1,13 kg. Det är en bärbar dator som du kan lyfta med ett tvåfingergrepp utan att ens anstränga dig.
Skärmen på ThinkPaden, med sitt moderna 16:10-format och en skarp WUXGA-upplösning (1920 × 1200 pixlar), är dessutom riktigt trevlig att titta på, och det legendariska tangentbordet är en ren fröjd att skriva på under långa arbetspass.
Men ibland är det lätt att bli imponerad, så länge man befinner sig i en specifik bubbla. När jag plockade fram min gamla MacBook Air från senhösten 2020 så hände något jag inte var beredd på. För att vara specifik så pratar vi om basmodellen med Apple Silicon M1-chipet.
När jag bootade upp den splittrades min teknikvärld totalt. Det var länge sedan jag använde den här datorn aktivt, och på pappret borde Lenovos premiummonster springa cirklar runt den och skratta hånfullt medan den gjorde det. Air-modellen 100 gram mer (1,29 kg i sitt chassi av 100 % återvunnet aluminium) och var redan på sin tid bara en maskin i konsumenternas medelklass. Apples billigaste alternativ för dom som ville “prova på Mac”.
Men trots denna “icke-premium-version” så känns den fläktlösa Airen betydligt vassare på alla punkter än “värstingen” från Lenovo.
Det första som slår en är skärmen. Apples Retina-skärm på 13,3 tum må vara aningen mindre än Lenovos 14-tummare, men med en upplösning på hela 2560 × 1600 pixlar (227 ppi) och stöd för det breda färgomfånget P3, blir Lenovos display plötsligt blek och pixlig i jämförelse. När jag ställer dom bredvid varandra så ser Lenovon ut att ha tappat glansen totalt. Texten på den gamla MacBook-datorn är knivskarp, färgerna poppar, och kontrasten är i en helt annan liga.
Lägg därtill den brutala responsen i M1-arkitekturen. Hur mycket jag än optimerar Fedora med KDE, så vaknar MacBooken i samma mikrosekund som jag lyfter på locket. Den levererar en omedelbar respons, en helt tyst upplevelse utan fläktsus, och en batteritid som får Intel-processorn i min X1 Carbon att framstå som ett slösaktigt, energislukande monster. Vi pratar faktiskt en arbetstid på runt 5 timmar på X1:an, medan MacBook Air M1 gladeligen tuffar på i 12 timmar eller mer, med full prestanda tillgänglig hela vägen, vilket inte X1:an gör.
Det är en fascinerande insikt. Lenovo har gjort allt rätt med materialval, viktjakt och tangentbordsdynamik. Men när Apple lyckas få en medelklassdator från 2020 att kännas modernare, rappare och mer “premium” än en modernare yrkesmaskin i kolfiber… då inser man hur Apple Silicon faktiskt ritade om spelplanen helt och hållet och fullkomligen krossade PC marknaden.
Om vi tittar på “sekundära saker” som ljudkvalitet och annat så känns det som att en gammal iPhone 4 har bättre ljud, med mer fyllig bas, än X1:an. Lenovo utrustade X1:an med fyra högtalare som skulle göra ljudet bättre. Den har mycket bättre ljud än en standard ThinkPad T14s… men om vi jämför X1:an med MacBook Air känns det nästan som en parodi. Lenovo brydde sig uppenbarligen inte ett dugg om denna aspekt i sin “lyxdator”.
Vi pratar inte “en liten nyans-skillnad”. Vi pratar skillnaden mellan att knappt höra vad som spelas till en mindre stereoanläggning. Så sjukt stor skillnad är det faktiskt. Ren magi från Apple, i en dator som var tänkt att vara “det billigaste alternativet”. 😂
Jag har för mig att jag betalade 11 500 kr för min MacBook Air när den var ny, och för att göra en referens till X1:an var jag tvungen att leta upp vad den kostade då, eftersom jag inte köpt denna utan “återbrukat” den. Saken är den att år 2022, när X1 Carbon-datorn är ifrån, kostade den runt 23 000 kr… Vi låter det sjunka in en sekund.
Man fick med andra ord två Apple MacBook Air för samma pris som en X1 Carbon…
🤯
Så här nästan 6 år efter lanseringen av M1 kan man fundera på vilken dator som faktiskt varit mest värd pengarna. Min röst går direkt till MacBooken, som för övrigt fortfarande uppdateras av Apple till senaste generationen av operativsystemet. Lenovon? Den har Microsoft dömt ut som skrot, men Linux har gjort att den återuppstått till sina forna glansdagar.
Nu gäller det att missförstå mig rätt.
ThinkPad X1 Carbon är inte en dålig dator. Det är en verkligen trevlig arbetsmaskin som fungerar utsökt med Fedora på. Den såldes faktiskt med Fedora redan installerad på, istället för Windows. Men jämfört med min gamla MacBook Air så känns den verkligen som något man trots allt kanske skulle ha lämnat in till återvinningen, hur brutalt det än kan låta.
Jag vet att MacBook Air M1 var lite av en unik avart, förmodligen Apples mest prisvärda dator någonsin. Än idag är det en maskin som gladeligen hanterar tunga uppgifter och videoredigering utan att svettas. Men kliver man upp på en modern MacBook Pro, som har flera gånger prestandan jämfört med denna gamla maskin, så får man fortfarande extremt mycket för pengarna.
Mac är en professionell plattform där råstyrka och mjukvaruintegrering lirar i en helt egen liga än något annat på marknaden. Den har utvecklats från att vara en plattform för arbete, kreativitet och produktivitet till att bli en mer “normal dator” där man även kan använda den för att spela avancerade spel och känna att den inte är så “inlåst” som många andra Apple produkter.
Slutligen vill jag säga att man absolut kan kritisera Apple för att deras maskiner kräver en stor investering “up-front”. Det handlar definitivt om “mycket pengar”, helst om man satsar på dom mer professionella modellerna. Men jag anser att man kan inte anklaga dem för bristande kvalitet eller dålig prisvärdhet.
Slår man ut inköpspriset på antalet år av problemfri användning blir kalkylen plötsligt en helt annan. Om man använder sin investering för att skapa och tjäna pengar med, så tar det trots allt inte länge före den har börjat generera pengar, istället för att kosta.
I slutändan är en MacBook faktiskt inte så dyr som många tror, trots allt.
Ha en riktigt bra dag, så hörs vi snart igen!
Lämna ett svar