Jag har funderat lite på det här med bushcraft och natur den senaste tiden. Föga förvånande förstås, men ibland behöver jag sätta mig på en stubbe och fundera lite extra noga, bara för att hitta fokus igen, och för att kunna reflektera på olika saker och ting.
Framför allt har jag reflekterat på hur mycket jag själv har förändrats sedan jag började intressera mig för naturen, för många, många, många år sedan. För om jag ska vara helt ärlig så har jag nog blivit sämre.
Inte på att göra upp eld eller att använda kniv. Inte ens att hantera utrustning. Jag tror faktiskt att jag har blivit ganska så mycket bättre på de sakerna under åren som gått. Problemet är snarare att jag inte längre känner samma behov av att göra dem lika komplicerade och utmanande som förr.
Det låter kanske lite konstigt, så jag bör ju förklara vad jag menar innan någon drar förhastade slutsatser.
När jag började med bushcraft tyckte jag att det var fantastiskt att lära mig nya saker. Jag ville kunna göra upp eld på olika sätt, tälja saker, bygga vindskydd, göra fjäderstickor hela dagarna och helst kunna lösa alla möjliga tänkbara problem med en enda kniv. Faktum var att jag helst av allt ville göra allt detta utan någon kniv överhuvudtaget.
Det fanns nästan en liten tävling i mitt eget huvud. Om jag hade lyckats göra upp en eld med blöt ved så var det bättre än om jag hade använt torr ved. Om jag kunde göra en fjädersticka med perfekta, tunna spån så var det bättre än att bara lägga näver under veden. Även om det fanns till hands vid tillfället.
Om jag kunde klara mig utan tändare så var det ännu bättre. Faktum var att jag nästan aldrig hade annat än tändstål med mig ut i skogen under många år, bara för att utmana mig själv, gång på gång.
Jag tror att det är ganska vanligt när man börjar med en hobby. I alla fall är det ofta så när jag håller på med något. Man vill lära sig allt och man vill gärna göra saker på det ”rätta” sättet. Man pressar sig själv och vill bli duktigare. Man vill klara sig med så lite tekniska hjälpmedel som möjligt.
Allt är ju linje med bushcraft och tankesättet runt dess filosofi. Så i det här fallet är det ju mer än okej att utmana sig själv hela tiden. Om jag inte hade gjort det så hade jag nog inte blivit så bra som jag faktiskt anser mig vara i dagsläget.
Men sedan hände något efter några år. Man börjar inse att naturen faktiskt inte bryr sig. Den bryr sig inte om vilket stål kniven har. Den bryr sig inte om vilken yxa man använder. Den bryr sig inte om man lyckas göra en perfekt fjädersticka eller om man ”fuskar lite” med tändmaterialet.
Framför allt bryr den sig inte om hur imponerande ens eld ser ut.
Det tog mig förvånansvärt lång tid att förstå detta. Kanske jag var lite förblindad av mina egna ambitioner. Mitt mål var ju hela tiden att bli bättre och snabbare på att lösa problem allt eftersom jag hittade eller rent av skapade dom.
Jag kan fortfarande stå ute i skogen och uppskatta en riktigt bra kniv, känna stolthet i att ha lyckats göra upp eld med minimala hjälpmedel. Det kommer nog aldrig att förändras. Jag tycker fortfarande att det är roligt att testa olika geometrier och material, känna på ergonomin och se hur olika konstruktioner fungerar i verkligheten.
Men skillnaden är att kniven eller utrustningen inte längre är själva upplevelsen när jag är ute i skogen. Det är bara verktyg. Dom hjälper mig på vägen, men är sällan orsaken att jag är där.
Förr kunde jag gå ut och tänka att jag skulle göra något speciellt. Jag kanske skulle tälja, testa en ny teknik, göra upp eld på ett visst sätt eller prova någon ny utrustning. Idag kan jag lika gärna gå ut utan någon större plan. Jag kanske gör upp en eld, kokar lite kaffe och sitter där en stund och täljer en figur i en träpinne medan jag lyssnar på naturen och djurlivet.
Ofta åker jag ut i skogen för att Ludde (vår hund) älskar att vara ute i skogen, precis som jag. Vi brukar vandra runt lite och kanske stanna någonstans fint och äta en bit korv längs vägen.
Sedan åker vi hem.
På något sätt känns det nästan mer som bushcraft än det gjorde när jag försökte göra så mycket hela tiden. Jag hann inte slappna av och känna lugnet, vilket samtidigt blockerade mig från att uppleva naturen på ett mer nära sätt.
Jag har också slutat bry mig särskilt mycket om att allting måste vara perfekt. Det här är nog en av de största förändringarna. Att sänka ribban och tänka att en eld är en eld, även om den är lite sned så är den helt okej. Dessutom har jag blivit så duktig på att göra upp eld att det otroligt sällan är en utmaning, oavsett väder.
Saken är den att när man som nybörjare tittar på bushcraft på nätet så är det väldigt lätt att få känslan av att allt ska vara genomtänkt. Utrustningen ska passa ihop, kniven ska ha rätt egenskaper, elden ska byggas på rätt sätt och maten ska helst tillagas över en snygg liten eld i någon gjutjärnspanna.
Det ser fantastiskt ut. Jag tycker fortfarande att det är roligt. Men verkligheten är sällan lika snygg. I verkligheten står man kanske och försöker få eld på blött trä medan regnet kommer från sidan. Man har kalla fingrar, veden brinner dåligt och kaffet blev lite för svagt.
Men vet ni vad?
Det är fortfarande en bra dag i skogen för mig. Det är skogen och naturen jag är ute efter att uppleva. Jag har dessutom blivit väldigt duktig på att uppskatta just naturen. Något jag även influerat resten av familjen med.
Jag behöver inte längre gå ut för att bevisa någonting, ens för mig själv. Jag vet redan att jag kan göra upp eld när regnet piskar och vinden viner. Jag vet precis hur jag ska skydda mig själv mot regn och rusk när naturen vänder den sidan till.
Förut kunde jag känna att en lyckad tur var en tur där jag hade åstadkommit något. Idag kan en lyckad tur vara en där jag inte gjorde särskilt mycket alls.
När jag läser tillbaka det jag skrev där så låter det som att jag har blivit lat. Det har jag kanske också. Men jag tror faktiskt att det handlar om något annat.
Jag har helt enkelt börjat förstå vad jag själv tycker är roligt. Jag tycker om att vara ute. Jag tycker om eld. Jag tycker om knivar och verktyg. Jag tycker om att laga mat över öppen eld och jag tycker om att testa nya saker.
Men jag behöver inte göra allt detta varje gång. Ibland räcker det med att gå ut och bara… vara.
Det är också därför jag börjat uppskatta enkel utrustning mer och mer. Inte för att jag har slutat vara intresserad av prylar, snarare tvärtom. För att jag blivit bättre på att förstå vad som faktiskt gör skillnad, på riktigt.
Att bara sitta där.
Lyssna på vinden.
Titta på elden.
Det tog några år för mig att förstå att det faktiskt också är bushcraft… Kanske till och med den bästa delen. 😄
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar