Alltid när jag är exalterad över att testa en ny kniv brukar jag skriva lite om de moment jag redan hunnit utvärdera. Det brukar vara uppskattat, men samtidigt förstör det lite av överraskningen för de som vill ha hela slutrecensionen på en gång. Nu har jag dock kört kniven genom några hårda pass och är helt enkelt för exalterad för att hålla tyst.
Här är mina första, ofiltrerade tankar rörande dess prestanda och baksidor.
En mångsidig sysslare med dold personlighet
Om jag ska vara ärlig har jag inte reflekterat så mycket över F1-serien tidigare. Visst, jag har ägt flera “normala” F1:or genom åren, men jag har aldrig testat Pro- eller X-serien i det här formatet förrän nu.
Saken är den att det finns en avsevärd, nästan svårdefinierad skillnad mellan min S1xb och denna F1x Elmax. Det handlar om en “personlighet” och en dynamik i handen som faktiskt inte riktigt går att utläsa på pappret.
När jag började arbeta med F1x Elmax slogs jag direkt av extremiteten i eggen. Jämfört med min S1xb är den här modellen fullständigt laser-vass och har en helt annan skärande geometri. I kombination med det ypperligt och mästerligt konvext formade bladet ger det en precision och kontroll som jag inte känt på otroligt länge, med någon kniv.
Att tälja och förbereda mat med F1x Elmax är en ren dröm. Elmax-stålet håller skärpan otroligt bra och efter timmar av repetitivt nötande ser jag inte minsta lilla ljusreflektion eller mikroskopiska chip i eggen. Otroligt trevligt, kort och gott.
När Fällkniven först lanserade Elmax i sitt sortiment kändes det som om de lyssnat på mina personliga böner. Ändå blev det aldrig av att jag köpte en förrän nu. Jag tycker fortfarande att det laminerade CoS-stålet passar de större modellerna som S1x och A1x perfekt, men när det gäller ren skärpa och extrem skärpehållning? Då är Elmax utan tvekan kungen på tronen.
Att Fällkniven inte valt att gå högre upp i storlek än F1 när det gäller Elmax är nog en riktigt bra strategi. Större knivar i Elmax, som TRC Apocalypse, har en tendens att gå sönder på spektakulära sätt. Även om jag tror att den konvexa formen i S1 och A1 förmodligen skulle klara av Elmax utan att bli för sköra så är det laminerade CoS stålet nog det bästa valet där.
När ergonomi möter verkligheten
Det som är riktigt intressant är hur den står sig mot konkurrenterna. Min Bark River Bravo EDC i samma stål har länge varit en favorit, men Fällkniven F1x lyckas faktiskt slå den på fingrarna på flera punkter. Handtaget är mer fylligt och kniven ligger initialt som gjuten i näven.
Men den där fylligheten och det aggressiva greppet visade sig också vara ett tveeggat svärd. Efter en längre session ute i skogen där jag gav mig på att tälja en sked och en gaffel inför en skogsmåltid, upptäckte jag designens baksida, nämligen hur oförlåtande kantig den kan vara.
Parerskyddet, eller den lilla knoppen mellan handtaget och bladet, skär obarmhärtigt in i pekfingret. Vid tyngre moment som kräver ett fast kraftgrepp (power cut) uppstod nötningsskador och begynnande blåsor redan efter tio minuter.
Det mönstrade, greppiga Thermorun-materialet i handtagssidorna ger ett fantastiskt fäste i väta, men vid repetitiva rörelser som täljning fungerar det nästan som sandpapper mot huden.
Nu ska jag väl villigt erkänna att jag inte har de tuffaste händerna med tjock läderhud, i grund och botten är jag ju trots allt en datornörd. Man måste också hålla i bakhuvudet att F1x Elmax inte är designad för att vara en renodlad slöjd- eller bushcraftkniv. Den är utformad för att vara vad den är, en kompromisslös överlevnadskniv för stridspiloter.
Men eftersom jag sällan sitter i en havererad cockpit eller använder mina knivar i strid, måste jag bedöma den efter det jag faktiskt gör. Men det jag inte kommer att kunna sopa under mattan och ursäkta är parerskyddet. Fällkniven hade med enkla medel kunnat runda av de fabriksskarpa kanterna där och därmed löst problemet helt. Visst kan jag ta fram min Dremel eller sandpapper och fixa till det själv, men på en kniv i den här prisklassen förväntar jag mig lite mer kärlek i sista momentet från fabriken.
Fick-buren perfektion i skogen
Om handtaget gav blandade känslor, så gör slidan det raka motsatta. Zytelslidan till F1x är precis lika funktionell och säker som till resten av X-serien. Men tack vare det kompakta formatet på F1x har jag upptäckt en ny favoritmetod för att bära den. En metod som jag fyndigt kallar för “fickburen bältesbäring”. 😊
Genom att ha slidan fast i bältet som vanligt, men istället låta själva knivkroppen löpa ner i fickan på friluftsbyxorna, får man det bästa av två världar. Kniven sitter bergfast men slutar “fladdra runt” när man forcerar tät snårskog och buskage. Det absolut bästa är dock när man sätter sig på huk eller på en stubbe. Istället för att slidan till kniven sticker ned i backen och trycker upp bältet, följer den smidigt benets rörelse.
Ytterligare en anledning till att bära kniven dold i fickan handlar egentligen inte alls om mig, utan om personerna jag möter. När jag rör mig i områden där det finns vandrare, turister eller hundägare, vet de ju inte vem jag är.
Själv ser jag alltid min kniv som ett rent verktyg, men en främling man möter längs stigen kan uppfatta en synlig bälteskniv på ett helt annat sätt. Genom att stoppa undan den slipper jag oroa mig för att verka hotfull i andras ögon.
Att ha kniven löst i fickan går inte så bra om man rör på sig mycket, samtidigt vill jag ha kniven lätt till hands om jag behöver den. I skogen är den trots allt mitt huvudverktyg för det mesta och den används rätt så frekvent.
På grund av den korta, smidiga längden fungerar detta helt utsökt på just F1x Elmax, men testar man samma sak med mellanbror S1xb märker man snabbt att den helt enkelt är för lång för att det ska vara bekvämt.
Inte perfekt för allt
Små uppgifter som matprepp, tälja, tillverka olika bushcraft saker och raka sig på ett manligt sätt i skogen, allt detta gör F1x Elmax utan större problem. Jag älskar kontrollen i konvexa blad, då jag enkelt kan bestämma hur mycket material jag ska ta bort från en träpinne eller hur djupt ett snitt ska gå i något material. Detta gör att den passar lika bra att skala en potatis med som att klyva ved för elden.
Men även om jag tror jag hittat en ny favorit bland Fällknivens knivar så är F1x Elmax inte perfekt för allt. Den har några “quirks” som jag tror inte är något större problem att fixa till. En av huvudsakerna jag stör mig på är just “parerskyddet” som är vasst mot pekfingret, men även handtaget som är rätt så grovt som jag gärna hade velat ha lite mer “smooth”.
Jag tycker att första problemet borde Fällkniven kunna fixa till från fabriken, men även att dom kanske skulle titta närmare på att tillverka alternativa handtag till dessa knivar. En F1x Elmax med handtag i mindre aggressivt mönster, eller kanske till och med i något exklusivt material, det hade varit otroligt intressant för många, tror jag. Det hade det i alla fall varit för mig, personligen.
Min utöver detta. Utöver dom två små detaljerna som jag hakat upp mig på. Då är Fällkniven F1x Elmax en riktigt trevlig kniv. Den vassaste Fällkniven kniven jag någonsin ägt, samtidigt som det svenska Elmax stålet ger en skärpa och slitstyrka i eggen som få andra stål kan erbjuda.
Om jag skulle hamna i situationen där jag var tvungen att välja mellan S1x och F1x Elmax, så hade jag nog tamejtusan valt F1x Elmax. Något jag Inte trodde att jag skulle säga till en början.
Hur som helst. Mina tester fortsätter och jag ska försöka undvika att prata för mycket om dom olika momenten under tiden. Det är dock svårt när man är “i zonen” att undvika detta. Nu ska jag ut i skogen igen och koka mig en kopp starkt skogskaffe.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar