Jag har ett erkännande att göra. Jag är fullkomligt hopplös på att dokumentera mitt liv. Ni som följer min blogg vet förstås detta, eftersom jag ofta har mycket att skriva, men ingenting att visa.
Nyligen så fick jag än en gång kommentaren att jag “troligen bara sitter vid tangentbordet och hittar på allt”. Detta har varit en återkommande kommentar i princip varje år jag skrivit på denna blogg sedan 2011, så jag är inte alls förvånad.
Det finns en poäng i den kommentaren också. Det leder direkt tillbaka till början på detta inlägg. Jag är faktiskt fullkomligt hopplös på att dokumentera det jag gör ute i skogen. Varför jag nämner detta beror på att denna gång var det väldigt uppenbart att jag nått någon slags rekordnivå på att inte dokumentera något… Låt mig förklara.
Det perfekta exemplet!
Nyligen packade jag ryggsäcken och bilen för en midsommarafton i skogen med familjen. Vi snackar grillning, fiske, öva lite med blåsröret, lite bushcraft-projekt med mina söner och de absolut sista, avgörande momenten i mitt test av Fällkniven F1x Elmax. En perfekt dag med perfekt innehåll för bloggen, eller hur?
Kvällen fortsatte sedan med en fantastisk fest hos min svägerska, omgiven av familj, vänner och god stämning. Vi hade femkamp och trots att vissa fuskade (😇) så hade vi alla roligt. Vi uppfann drinkar och åt väldigt gott… det var helt enkelt en väldigt trevlig kväll.
Vi kom hem sent på natten, pratade lite om dagen, gick och la oss. På morgonen när jag skulle sätta mig framför bloggen så insåg jag sanningen… Jag hade inte tagit en enda bild. Inte en video. Inte ens ett snabbt foto efter några drinkar?! Det var nästan surrealistiskt, om det inte hade varit för att detta är så typiskt mig.
Jag vet, jag vet… Jag har lovat att bättra mig vid otaliga tillfällen. Jag har lovat att fota och filma betydligt mer under alla år som gått. Jag har faktiskt försökt att bli bättre.
Så varför blir det alltid så här?
Krocken mellan att prestera och att vara
När jag sätter mig ner och analyserar varför inga bilder eller videoklipp av en händelse finns, så inser jag att det handlar om två helt olika mentala tillstånd.
Det finns två lägen för mig:
- Fotoläget: När jag går ut i skogen med det specifika målet att filma eller fotografera. Då är jag där som en “producent”. Jag kanske inte direkt letar vinklar, ljus och kompositioner, men jag är där för ett syfte och då brukar det alltid bli något resultat. Det är dom bilderna och videos som representeras av bloggen och YouTube kanalen.
- Skogsläget: När jag går ut för att bara vara i naturen. Här är målet att bara varva ned och njuta av skogen… och det är här “problemet” ligger. Detta är nämligen det läge som primärt fokuseras på när jag åker ut i skogen.
När jag kliver över tröskeln till skogen vill jag vara där. Jag glömmer bort telefoner, kameror och allt annat digitalt brus som stör. Det är en otroligt skön känsla att helt släppa fokus på att “prestera” något. Skogen kräver inga uppdateringar, inga stories och inga snygga bildvinklar. Den kräver bara min närvaro. När kniven går genom träet eller kaffepannan börjar sjuda över elden, då är jag så djupt rotad i nuet att den digitala världen helt upphör att existera.
Det är fantastiskt för själen, men ganska tråkigt för er som läser bloggen och vill se vad jag håller på med.
Den hopplösa dokumentatören
Det sträcker sig utanför skogen också. På festen med vännerna är det precis samma sak. Jag är hellre mitt i samtalet än den som står på avstånd och betraktar allt genom en lins, eller nyfiket följer andra på sociala medier för att se vad dom gör medan verkligheten finns framför mig.
Kanske är det en generationsfråga, kanske är det bara min personlighet. Men att ständigt behöva “bevisa” att man har gjort något genom att lägga upp en bild eller dela en video, det ligger helt enkelt inte i min natur. Tvärt om har det tagit mig en lång tid att överhuvudtaget dela med mig av lite mer personliga upplevelser och tankar här på bloggen, istället för bara generella saker.
Det kan ju verka väldigt kontra-produktivt om man driver en blogg, det förstår jag. Men vad man måste förstå är att jag inte är ute i skogen för att skriva på bloggen. Jag skriver på bloggen för att jag är ute i skogen, vilket är en enorm skillnad.
Innehåll som du hittar på denna blogg baseras på saker jag gjort, inte som jag planerat att göra genom att rigga upp kameror eller annat. Att behöva fokusera på teknik när jag är i skogen är det sista jag vill göra. Men att sedan sitta och dela med mig av mina upplevelser när jag är hemma vid datorn, det är en helt annan sak. Här är jag “hemma Urban” och jag är omgiven av teknik av alla slag.
Hur som helst är detta förstås roten till problemet, men hur löser vi det här? Jag vill ju dela med mig av testerna, bushcraft-momenten och de där magiska stunderna ovan polarcirkeln. Men jag vägrar också att offra min fristad i skogen för att bli en “heltids-influencer” som ser naturen som en kuliss. Det kommer helt enkelt inte att ske, eftersom det medför kompromisser som jag inte är villig att göra.
Ibland funderar jag på att anlita en av mina söner att följa efter och fotografera saker under dagarna, så att jag har något material att dela med mig av. Vilket inte är en sån tokig idé, ju mer jag tänker på det. På detta sätt skulle jag inte behöva fokusera på tekniken.
Men det kanske inte är så roligt för mina söner heller, eftersom dom också är där för att njuta av naturen och att slappna av. Oftast behöver dom en paus från teknik mer än vad jag gör, så det känns inte direkt rätt att göra på detta sätt heller. 🤔
Kompromissen framåt
Jag tror inte på att tvinga fram något. Om jag måste välja mellan att missa ett bra ögonblick med familjen eller att missa att ta en bild, kommer jag alltid att välja det sistnämnda. Det är grundstommen i varför jag överhuvudtaget är ute i skogen. Men till nästa test och nästa skogstur ska jag försöka hitta en gyllene medelväg.
Kanske handlar det om att dedikera de första 15 minuterna till att “göra bort” dokumentationen, att ta lite bilder och filma platsen för dagen. Sedan packa ner tekniken och låta skogsläget ta över helt. Det känns förstås inte lika genuint som jag skulle önska, men det kan vara ett steg i rätt riktning.
Det är den enda lösningen som jag kan tänka mig just nu i alla fall. Tills dess jag har hittat på något bättre får ni hålla till godo med att de bästa historierna ibland är de som bara lever kvar i minnet på oss som var där.
Hur gör du själv? Har du mobilen ständigt redo, eller glömmer du också bort att världen utanför existerar när du har det trevligt i skog och natur? Är det bara jag som har detta problem, kanske?
Ha en bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar