Varje år ungefär vid den här tiden brukar vi göra något som har blivit en liten tradition i familjen. Jag kallar det för “Midnight camp”, även om det egentligen kanske är mer korrekt att kalla det för ett nattläger i höstmörkret.
Det går ut på att vi vänder lite på dygnet. Vi går och lägger oss tidigt på kvällen, sover några timmar och kliver sedan upp mitt i natten för att packa ihop oss och åka ut i skogen.
Det låter kanske lite märkligt när man berättar det så här, men det är faktiskt en av de mysigare sakerna vi har hittat på tillsammans. Det började också som ett tankeexperiment, där jag plötsligt fick en ingivelse att “nu åker vi ut i skogen, klä på er”. Ett beslut som visade sig vara väldigt uppskattat.
Det fina är att vi inte behöver åka särskilt långt eller hitta någon spektakulär plats. Vi brukar välja ett ställe som vi redan känner till och har besökt många gånger under dagtid. En plats som egentligen inte känns särskilt främmande alls.
Sedan kommer natten. Plötsligt känns samma plats helt annorlunda.
Det är något speciellt med att kliva ur bilen mitt i natten och mötas av ett mörker som man nästan aldrig upplever annars. På dagen ser man stigen framför sig, träden runt omkring och alla små detaljer i landskapet. Man vet ungefär var stenarna ligger och var marken lutar.
På natten försvinner allt det där.
Vi har naturligtvis ficklampor med oss, men tanken är inte att lysa upp skogen. De används egentligen bara för att vi ska kunna ta oss fram utan att snubbla över någon sten, rot eller annan överraskning som gömmer sig i mörkret.
När vi väl kommit fram och fått ordning på lägret brukar ficklamporna åka undan.
Då får elden ta över.
Det var nog det jag minns allra tydligast från första gången vi gjorde det här. Vi satt runt elden med filtar omkring oss och hade egentligen ingen större plan för natten. Vi skulle bara vara där.
Kanske just det som gjorde det så mysigt. Inga förväntningar eller “måsten”. Bara känslan av att ta in naturen på ett helt annat sätt.
Vi pratade om allt möjligt, åt gott och satt länge och tittade in i elden. Runt omkring oss var det helt mörkt. Eldens sken räckte bara en liten bit ut i skogen och bortom den lilla ljusa cirkeln fanns egentligen ingenting som ögonen kunde se.
Men skogen var långt ifrån tyst. När man sitter ute mitt i natten börjar man plötsligt lägga märke till ljud som man normalt aldrig tänker på. Ett knakande träd någonstans längre bort. Något som rör sig i riset. Fåglar som låter på ett helt annat sätt än under dagen. Framförallt märker man att man inte är ensam i skogen.
Under vår första “Midnight camp” började vi få besök av djur som verkade minst lika nyfikna på oss som vi var på dem. De höll sig naturligtvis på avstånd, men ibland kunde vi se något röra sig i mörkret och se reflektionen från deras ögon.
Två små punkter som reflekterade eldens eller ficklampans ljus någonstans ute bland träden. Man kunde inte alltid se vilket djur det var. Ibland såg man bara ögonen och kanske en silhuett som snabbt försvann igen.
Det är en ganska märklig känsla.
Under dagen hade vi förmodligen knappt lagt märke till samma djur. Kanske hade det stått några meter från oss och tittat utan att vi ens förstått att det var där. Men mitt i natten blir varje liten rörelse mycket tydligare. Ljuden blir mer uppenbara och den intilliggande sjön lät högre än någonsin tidigare.
Det är också det som gör den här traditionen så intressant. Vi åker alltså till en plats som vi redan känner till. Men egentligen känner vi den bara i dagsljus.
När mörkret kommer förändras allting. Avstånden känns annorlunda, ljuden blir viktigare och det som under dagen känns helt vardagligt kan plötsligt bli lite mystiskt och spännande.
Jag tror att vi människor är ganska vana vid att uppleva naturen när det är ljust. Vi vandrar på dagen, gör upp eld på kvällen och åker sedan hem när det börjar bli mörkt.
Men det finns en helt annan upplevelse i att faktiskt stanna kvar och låta natten komma. Att sitta kvar vid elden när resten av skogen har blivit svart.
Det är nästan som att man får se en annan version av samma plats.
Kanske är det också därför jag tycker så mycket om den här lilla traditionen. Det kräver egentligen inte särskilt mycket. Några filtar, något gott att äta, kaffe och ordentliga kläder räcker ganska långt. Sedan behöver man egentligen bara vara beredd på att vara vaken när resten av världen sover.
I helgen är det dags igen.
Om vädret tillåter tänkte vi packa bilen, åka ut till skogen mitt i natten och försöka hålla traditionen vid liv ytterligare ett år. Jag hoppas nästan att det blir riktigt mörkt, men samtidigt att vi slipper det eviga regnet som förbannat vår tillvaro här ovanför polcirkeln.
Enligt uppgifter jag hört så har det regnat mest i hela landet i just Jokkmokk. En sak som vi som bor här absolut inte har missat. Så jag håller tummarna att vi slipper regnet för en stund.
Jag vill nämligen sitta där framför elden igen, med familjen omkring mig och skogen som breder ut sig precis utanför ljuscirkeln. Höra de där små ljuden som man annars aldrig lägger märke till och kanske få syn på ett par nyfikna ögon någonstans där ute.
Jag lovar att rapportera hur det gick. 😊
Om du har provat samma sak eller har någon liknande tradition. Dela gärna med dig i kommentarerna eller skicka ett mail. Jag är väldigt nyfiken på hur andra upplever höstmörkret.
Ha en jättebra dag så hörs vi snart igen
Lämna ett svar