Att kliva ut i skogen med en ny kniv vid bältet handlar alltid om en balansakt mellan förväntan och verklighet. När pjäsen som hänger där är en Fällkniven A1x, blir den fysiska närvaron påtaglig från första steget. Det här är ingen diskret liten täljkniv som man glömmer bort att man bär på, det är en massiv, tung och närmast kompromisslös skapelse.
Med sitt 7 mm tjocka blad och sin robusta framtoning utstrålar den en absolut trygghet, den sortens trygghet som viskar att oavsett vad du råkar ut för i vildmarken, kommer den här kniven att överleva det.
Men frågan som mitt standardiserade bushcraft-test syftar till att besvara är inte bara om en kniv kan överleva vildmarken, utan hur väl den tjänar oss i det vardagliga, praktiska livet under trädkronorna.
Låt oss ta en lugn skogspromenad genom de erfarenheter och moment som denna svenska tungviktare har utsatts för.
När råstyrka möter skogens element
Det råder ingen tvekan om vilken sida jag står på i den eviga debatten om huruvida man ska klyva ved med en kniv eller inte. För mig är en riktig överlevnads- och bushcraftkniv ett verktyg som måste klara av detta utan att blinka, och det är precis här, vid eldstaden, som A1x verkligen spänner musklerna.
Tack vare sin påtagliga tyngd och det massiva bladet fungerar den närmast som en kil i sig själv. Att klyva ved med denna pjäs är en ren fröjd, den fullkomligen spräcker kubbar av både björk och tjurig tall utan minsta tillstymmelse till svikt eller svaghet. Inte en skråma, inte ett glapp i handtaget, konstruktionen är så pass omänsklig i sin stryktålighet att man snabbt inser att momentet är en ren formalitet för kniven.
Det enda som man skulle kunna vara irriterad över är att man ofta blir överraskad över hur fort en klabb hoppar isär med A1x jämfört med i princip alla andra knivar jag äger. Man ställer upp klabben, lägger kniven ovanpå och slår till med ett trä på baksidan…. ingenting… Kniven går inte in mer än 1-2 mm i klabben. Man blir irriterad och slår till igen… POW… Bitarna flyger åt vardera håll och du måste bromsa kniven för att inte placera den i underlaget. Ibland blir det på första slaget, ibland andra, ibland tredje. Men vid något tillfälle så kommer den att överraska när träet hoppar isär.
Denna gedigna massa bär också över i huggarbetet. Det är få knivmodeller som är direkt anpassade för att hugga ner något med, men hamnar man i en situation där kvistar ska rensas eller mindre stammar ska fällas, gör tyngden i A1x att man får en imponerande rörelseenergi. Den massiva och underbara förmågan att klyva ved och hugga grenar är helt klart dess största paradgren. Men samtidigt måste man vara ärlig med hur det fungerar i verkligheten. Det är en förmåga som andra betydligt lättare knivar också klarar av, även om det kräver lite mer arbete och inte upplevs lika lekande lätt.
Från grovt våld till finare hantverk
När elden ska förberedas och de grövre sysslorna övergår i rent hantverk, ställs kniven inför en helt annan typ av utmaning. Att tälja grillpinnar, vandringsstavar eller finlira med pinnar till en tarp väger personligen väldigt tungt för hur väl ett verktyg fungerar för mig. Här börjar A1x visa sitt andra ansikte. Den konvexa slipningen, som är en så fundamental del av Fällknivens DNA, räddar situationen på ett imponerande sätt. Trots det grova bladet gör den konvexa eggen att kniven biter förvånansvärt bra i trä och lämnar fina, jämna snittytor. Närmast glasartad glans framträder i snittet, vilket är ett väldigt bra tecken.
Det är nästan överraskande hur kompetent Fällkniven A1x visar sig vara även på dessa finare sysslor, och samma sak märks när man övergår till matberedningen. Att skära upp kött till kvällsmaten eller dela grönsaker och frukt fungerar över förväntan.
Till och med den känsliga uppgiften att skala ett äpple flyter på, även om man hela tiden påminns om att man hanterar en mindre sabel. Det är inte direkt behagligt att utföra dessa mindre uppgifter under längre stunder. Ergonomin och vikten motarbetar dig och gör att finmotoriken kräver extra koncentration, men kniven besitter kapaciteten så det är ju inte egentligen den som sviker. Att den klarar dessa uppgifter så bra tycker jag är ett gott betyg till dess geometriska utformning.
Att trycka bladet genom en färsk gren, som jag provat med både F1x och BT den senaste tiden, är väldigt annorlunda med A1x. Den kräver lite mer styrka och vinkel. Det beror förstås på hur grov A1x är i jämförelse.
Precis som med min A1 Pro tidigare, så har jag lite tankar runt att göra den konvexa slipningen aningen tunnare mot eggen, för att få bättre skärande egenskaper och bara tulla lite på tåligheten, som den ändå besitter nästan löjligt höga nivåer av.
När det blir dags att faktiskt tända den där elden blir upplevelsen återigen en blandad historia. Att dra fram fjäderstickor kräver en viss teknik med ett så brett blad, men den konvexa eggen tillåter tunna, fina lockar om man håller tungan i rätt mun… Jag menar förstås “tungan rätt i mun”. Påminnelse till mig själv, redigera texten så att det blir korrekt… Var var jag nu… Jovisst…
När det kommer till eldstålet presterar den skarpa ryggen precis så som man förväntar sig av en modern vildmarkskniv. Detta är inte dess starkaste sida, men gnistregnet är tätt och tillräckligt kraftfullt att göra upp eld i slutänden inte blir några problem.
Saken är dock den att genom hela processen, från den första vedklabben till den tända brasan, vilar den där känslan av att verktyget är aningen för stort för att det ska kännas helt naturligt och smidigt.
Eggens livslängd och mötet med slipstenen
Efter många långa dagar av klyvning, huggning och täljning är det dags att granska skärpan. Fällkniven har valt sitt laminerade CoS-stål till denna X-serie, och det är ett val man snabbt lär sig att uppskatta. Stålet håller sin skärpa på ett extraordinärt sätt. Efter alla tunga moment är kniven fortfarande skrämmande vass, vilket är ett absolut krav för en kniv som gör anspråk på att vara ett pålitligt bushcraft-verktyg.
Jag utförde tomat-testet, där jag provar att dra kniven längs en mogen tomat för att se om den klarar av att penetrera skalet. Ett förvånansvärt pålitligt test när man lär sig hur tomater fungerar. Trots att A1x gled över tomaten utan att lyckas snitta genom skinnet så visade sig många olika fakta för mig. Dels är eggen jämnt nött. Det finns inga flisningar längs eggen och geometrin är betydligt tjockare än på lillebror F1x Elmax, som gör tomat-testet till en barnlek.
Men som vi alla vet är det en sak att bygga en kniv som håller skärpan länge, det är en helt annan sak att göra den enkel att underhålla ute i fält där avancerad sliputrustning lyser med sin frånvaro. Här blir den konvexa slipningen och CoS stålet återigen central. Många drar sig för att slipa konvexa eggar, men med en bit sandpapper på ett mjukt underlag eller ett enkelt bryne är den faktiskt förvånansvärt tacksam att hålla efter. CoS-stålet kräver visserligen lite tålamod eftersom det är hårt och högkvalitativt, men slipmomentet uppleves ändå som logiskt och hanterbart, vilket gör att kniven behåller sin funktion även under längre vistelser hemifrån.
Som jag har nämnt tidigare så kan Fällkniven hjälpa till att få eggen perfekt igen för en minimal summa pengar. Då blir den som fabriksny igen.
Konstruktion, bärbarhet och den ekonomiska domen
Om vi skiftar fokus till ren ergonomi och hur kniven är att leva med under förflyttning, landar vi i testets mest kritiska punkt. Det handlar om hur smidig den är att ha på sig, hur den sitter i bältet och hur väl slidan fungerar i symbios med kniven. Zytelslidan i sig är funktionell och säker, jag förespråkar deras dubbel-låsnings-säkerhetsslida, men det går inte att komma runt att A1x är en stor och tung pjäs. Den är helt enkelt inte behaglig att bära under längre sträckor i bältet. Den tenderar att tynga ner, slå mot benet och ständigt göra sig påmind på ett sätt som en smidigare bushcraftkniv inte gör, eller för den delen dom övriga modellerna i X-serien. Storleken och vikten är parametrar man måste fundera på mer än två gånger innan man väljer att investera i denna modell.
Detta för oss osökt in på frågan om ekonomi och prisvärdhet. Låt oss klargöra en sak som många får om bakfoten, prisvärdhet handlar inte om huruvida summan på prislappen är hög i förhållande till den egna plånboken eller vad man har lust att betala. Det handlar om kniven levererar ett värde och en prestanda som matchar de pengar den faktiskt kostar. Det laminerade CoS-stålet, den konvexa slipningen och den extrema byggkvaliteten motiverar i mångt och mycket det höga priset ur ett rent tillverknings- och materialperspektiv. Du får vad du betalar för, i det här fallet, en stridsvagn.
Men som en renodlad bushcraftkniv är Fällkniven A1x ändå svår att helhjärtat rekommendera till genomsnittsanvändaren. Den är lite för tung, lite för grov och lite för dyr för att vara idealisk i den specifika rollen. Den uppmanar helt enkelt inte till de där långa, fria vandringarna där varje gram räknas, och dess otroliga styrka i grovarbetet överväger sällan de kompromisser man tvingas göra i smidighet och bärkomfort till vardags ute i skogen. Det är en fantastisk, närmast outslitlig maskin för den som söker det absolut mest extrema, men för den klassiska bushcraft-entusiasten är den en aning för mycket av allt.
Trots att jag älskar känslan av att dra ut den ur knivslidan och hålla den mot himlen och uttala dom magiska orden “By the power of… Fällkniven”, så måste jag vara realistisk. Trots att dom andra närbesläktade knivarna, F1x och S1x, så känns A1x lite som en enstöring på toppen av tronen. Det är en otroligt massiv och kompetent kniv, men det krävs lite användaren också. Att hantera den är inte så enkelt som med F1x och S1x.
Efter alla dessa tunga stunder, ömma muskler i finliret och en plånbok som blev betydligt lättare, så kan man nog ställa sig en rätt så uppenbar fråga… Sitter jag här och ångrar mitt köp? Svaret är, otroligt nog, “nej, inte alls”.
Fällkniven A1x är kanske inte den ideala bushcraftkniven på pappret, och den bryter mot nästan alla regler för vad som anses vara ett “smidigt” skogsverktyg. Men det är något visst med att äga en stridsvagn. När man väl står där och behöver råstyrkan, eller när man bara vill njuta av en extremt välbyggd svensk pjäs som vägrar att ge vika för någonting, då är den värd varenda krona och varje gram på höften. Den har en självklar plats i min samling, även om den inte följer med på de allra längsta vandringarna.
Men innan jag avslutar detta inlägg så vill jag bara påminna om att jag bedömt Fällkniven A1x som en bushcraft kniv, vilket den faktiskt inte är. Vilket kan vara rätt så orättvist om man tänker på det.
Fällkniven A1x är en otroligt kompetent överlevnadskniv som är tänkt att ta användaren ur svåra situationer och även användas i strid, på riktigt. Det är inte en kniv man ska sitta och tälja med framför lägereldens flammor eller tälja figurer i trä med. Även om F1x är en utsökt bushcraft kniv och S1x faktiskt är en otroligt kompetent skogskniv, så är A1x onekligen den kniv som är mest överlevnadskniv av dom alla.
Därför så tänker jag så här. Om du är ute efter en massiv överlevnadskniv som erbjuder i princip underhållsfritt ägande och gör att du bygger muskler på ställen du aldrig tidigare tänkt dig. Då är A1x den bästa kniven som du kan få tag på, onekligen. Om du är ute efter en bushcraft kniv, eller en kniv för olika fina camp-sysslor. Då är du nog inte rätt ute.
A1x kan göra små saker också, men den kommer aldrig att vara lika bekväm om en F1x eller lika mångsidig som en S1x. Så är det bara.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar