Just nu är det stort fokus på testbänken, för där ligger bjässen Fällkniven A1x. Innan jag börjar så måste jag säga att mitt dubbelmontage med A1x och BT (Bird and Trout) är otroligt trevligt. Dom bägge knivarna kompletterar varandra riktigt bra.
Men låt oss skifta fokus till just A1x så ska jag vara helt ärlig. Den här kniven har redan från början lekt med mitt huvud lite. Jag har inte riktigt bestämt mig för om den gör det på ett bra eller dåligt sätt, dock. 😅
Låt mig förklara.
När man ser A1x på bilder så luras man lätt av dess yttre. Den ser faktiskt betydligt mindre och smidigare ut än vad den i själva verket är på riktigt. Skenet bedrar rätt så mycket, och när man plockar upp kniven i handen blir man snabbt medveten om att detta inte är en vanlig kniv på något sätt.
Om jag ska försöka beskriva den med en enda mening så blir det: “Ett stycke subarktiskt pansarvagnstål med handtag.”
Men om jag stannar där, utan att beskriva kniven vidare, så målas en bild upp att den är som ett vässat bräckjärn, istället för det förfinade verktyg som den verkligen är. Saken är den, Fällkniven A1x har egenskaper som man inte återfinner i knivmodeller i den här storleken allt för ofta. Vilket är det som gör mig synnerligen fundersam över dess roll i min utrustning.
En kniv av denna ”kaliber” bör inte vara annat än en brutal huggare ute i skogen. Men vad gör man när kniven inte vill passa in i det facket?
En ganska intressant paradox
Efter den första tidens tester och hårda användning har jag landat i en ganska intressant paradox.
Den enda egentliga nackdelen med denna massiva pjäs till kniv är förstås vikten på den. Den väger trots allt närmare ett halvt kilo (enbart kniven). Den kompenserar för sin vikt genom att vara skrämmande vass och rejäl på alla sätt och vis. Ypperligt nöjd med dom egenskaperna.
Tyngden gör att den är helt fantastisk att svinga vilt mot grova grenar med, samtidigt som den handslipade konvexa slipningen gör den utsökt att klyva ved med. Alla grova, tunga uppgifter känns som att dom är exakt designade för en A1x, eller, tvärt om kanske.
Om du tänker “det där är väl inte så paradoxalt”, så är jag inte färdig ännu. Du förstår, A1x är nämligen löjligt duktig även på små och delikata sysslor trots sitt 7 mm tjocka blad, jo, du läste rätt. Även om den kanske inte är absolut bäst i klassen på finlir, så fungerar den förvånansvärt bra.
Det är inte heller ”man kan i nödfall…”. Den är faktiskt riktigt bra när det verkligen gäller det mesta runt om i lägret ute i skogen.
Vi pratar om en av de mest solida knivar jag någonsin har testat. Den är så extremt robust att man får känslan av att man skulle kunna bända upp en bankvalvsdörr med den, för att i nästa sekund sätta sig och tälja lite på tältpinnar eller preppa en finare middag.
Det är där det paradoxala är med denna kniv visar sig. Hur kan en kniv som är så massiv vara så trevlig att använda för finare sysslor? Så var INTE min Fällkniven A1 Pro, inte på långa vägar. Och den här kniven är ju ännu mer massiv och robust än Pro-serien…
Från köksbänken till “katastrofen” som uteblev
Jag håller förstås på att ta A1x genom hela mitt vanliga batteri av tester. Den har fått bekänna färg på köksbänken för matprepp vid många tillfällen redan. Där den, trots sitt tjocka blad, levererar förvånansvärt fina snitt. Allt tack vare den där konvexa eggen. Jag har täljt med den, och kontrollen man har över det massiva bladet är otroligt imponerande.
Men jag ville ta det ett steg längre, du förstår… En av mina mest minnesvärda stunder med Fällknivens knivar går tillbaka till för några år sedan, när jag åkte ut och körde ett överlevnads-scenario med min Fällkniven A1 Pro. Det visade sig vara otroligt roligt och utmanande på alla möjliga sätt. Bara att göra upp eld i skogen med ett eldstål som enda hjälp, efter dagar med ihållande regn, var en otroligt givande utmaning.
När man vet att man klarar av att göra upp eld, mot alla odds, då blir man automatiskt mer självsäker ute i skogen. Man vet aldrig när denna form av kunskap och erfarenhet kan visa sig vara nödvändig.
Eftersom förra gången var så lyckad så bestämde jag mig för att köra ett liknande simulerat scenario ute i skogen, även med A1x. En onekligen ännu tuffare kniv än A1 Pro. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte såg fram emot detta, eftersom minnet av förra gången fortfarande ekade i mitt huvud.
Planen var perfekt. Jag skulle ut i terrängen, begränsa min utrustning till ett minimum, och låta A1x visa vad den går för när allt ställs på sin spets. Jag såg framför mig hur jag i piskande subarktiskt regn och stormvindar skulle kämpa mot elementen, genomblöt, frustrerad och tvingas lita till 100% på min kniv för att klara alla uppgifter.
Det var min vision i alla fall. Det var bara ett problem… Vädergudarna ville annorlunda (som vanligt).
Väl ute i skogen så möttes jag av solen som sken, fåglar som kvittrade, det var helt vindstilla och temperaturen var snudd på perfekt. Det regnade inte en droppe och nästan på en gång hittade jag ett omkullfallet träd med tjärved i grenarna. Så om vi ska vara helt krassa och ärliga mot varandra så mynnade mitt episka “överlevnadsscenario” ut i att jag satt i skogen och hade det ganska mysigt. Det var betydligt mer en trevlig campingtur än en hård kamp på liv och död, även om det hade varit en simulerad sådan.
När man känner sig som kung i skogen
Men vet du vad? Det var under den där soliga campingturen som jag insåg något ganska djupt om A1x. Anledningen till att mitt överlevnadsscenario kändes som en lyxsemester var till stor del knivens förtjänst. Utan den hade min upplevelse blivit betydligt tråkigare och kanske även lite bedrövlig.
När ett verktyg fungerar så här sömlöst, när du kan klyva tändved med ett enkelt tryck, fixa maten utan strul och lita på att materialet i kniven håller, för allt, då försvinner nästan all form av stress.
Och vet du vad. Jag tror det är precis det som är Fällknivens hemlighet. De säljer inte bara stål, de säljer trygghet. Jag tror faktiskt att A1x avdramatiserar vildmarken. Den gör överlevnad till camping, typ. Man känner sig inte utlämnad till naturens makter, man känner sig mer som kungen i skogen.
Det känns som att man skulle kunna lyfta upp kniven till en anfallande björn och säga: “Kom igen då! Make my day!”… Eller kanske bara hota en nyfiken ekorre på samma sätt, så slipper man bajsa på sig.
Saken är den att denna massiva kniv gör att när Crocodile Dundee säger “That’s not a knife, this is a knife” så vill man kontra med “Pff, that’s not a knife either, THIS is a knife!” 😁
Om vi ska återgå till verkligheten så är jag långt ifrån klar med mitt test. Jag räknar med att testerna ska pågå i minst två till tre veckor till innan den slutgiltiga domen faller och kniven hamnar på min jämförelselista. Men vilken episk start det har varit. Det finns knivar som är trevliga att testa, men få är faktiskt så roliga och spännande som denna kniv.
Det är något speciellt med en massiv bit stål med handtag, helst när den är så genomtänkt och blixtrande vass som denna bit av stål. Men, även om jag poängterar storleken och det “brutala” i A1x hela tiden, så kan jag inte undgå att se dess inre “finkniv”. För den är en otroligt mångfacetterad kniv som döljer sig bakom en stereotypisk fasad. Men mig lurar den inte.
Nu hoppas jag faktiskt att vädret slår om och att regnet faller nästa helg, för då ska jag försöka ta mig ut och köra ett nytt test i riktigt busväder. Men med det sagt… nu när jag har önskat mig regn så blir det säkert strålande solsken och klarblå himmel istället. Om det blir det, passa på att tacka mig i kommentarerna nedan. 😏
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen!
Lämna ett svar