Vi har alla varit där. Du öppnar den där lådan, du vet vilken jag menar. Den där lådan där prylar som är alldeles för bra för att slängas, men som helt enkelt inte används längre hamnar. I mitt fall handlar det om knivar. Kanske inte helt överraskande.
Vi pratar högkvalitativa, välvårdade verktyg som förtjänar att få arbeta istället för att bara samla damm. Så jag fick en tillfällig stund av optimism. Jag tänkte: “Visst, jag lägger ut några av dem lite snabbt. Får loss lite kapital, rensar i hyllorna och gör plats för nya, spännande investeringar.” En enkel plan, eller hur?
Jag styrde kosan mot Blocket. Det var länge sedan sist, men förr i tiden var det ju ganska smidigt. Man tog ett par bilder, skrev en ärlig rad, betalade sin lilla slant för annonsen och swish, så var saken biff.
Men herregud, vad har hänt? Det slutade med att jag slet mitt hår, plockade ner rubbet och bestämde mig för att behålla precis varenda kniv. Så illa är det faktiskt.
Annonsfylld mardröm och “gratis” fällor
Det första som slår en när man kliver in på dagens Blocket är den totala visuella överbelastningen. Det är inte längre en renodlad marknadsplats; det är en annonsfylld mardröm. Sajten skriker efter din uppmärksamhet med banners, pop-ups och spårningsreklam i en sådan utsträckning att man nästan glömmer bort vad det var man letade efter från början.
Visst, Blocket lockar numera med att det är “gratis” att lägga ut annonser i många kategorier. Men vi vet alla att ingenting i den digitala världen är gratis. De tjänar uppenbarligen tillräckligt med pengar på att sälja din uppmärksamhet till reklambyråer. Man kan också misstänka att den där gratislappen är ett desperat försök att hålla liv i en plattform som färre och färre faktiskt vill använda frivilligt. Användarupplevelsen har offrats på girighetens altare, och resultatet är en seg, rörig sörja där det knappt går att hitta något.
Men layouten är ändå det lilla problemet. Det verkliga haveriet börjar sekunden efter att du tryckt på “Publicera”.
Sista priset-kompisar och skamlösa skambud
Det är något med anonymiteten och tillgängligheten på nätet som verkar plocka fram de absolut märkligaste beteendena hos folk. Så fort annonsen kom upp transformerades min inkorg till en digital dårfinkscirkus. Det är numera omöjligt att veta vem någon är, var någon bor eller hur du ens får tag på någon person, så länge du inte har ett Vend-konto, som Blockets ägare tvingar på en.
Den utökade “anonymiteten” gör att “dårarna” får en sköld att hålla sig bakom och risken att du blir lurad både som säljare och köpare, den är väldigt stor.
Det första som hände mig var att däcksparkarna kom på led. Personer som uppenbarligen har alldeles för mycket fritid och noll genuint intresse. De ställer tjugo frågor om mikroskopiska detaljer, ber om extra bilder i tre olika vinklar och i specifikt solljus, bara för att helt gå under jorden när du har lagt ner tid på att svara.
Återkrängarna, personer som försöker göra en hacka på att köpa dina produkter för så lite som möjligt, bara för att sälja dom igen på Blocket för det pris du tänkte ta för dom till att börja med.
Och sedan har vi mästarna av skambud. Det verkar finnas en hel subkultur av människor vars enda hobby är att förolämpa säljare. Om jag lägger ut en kvalitetskniv i premiumstål, ett samlarobjekt eller ett robust friluftsverktyg i nyskick. Låt oss säga för 2500 kronor. Det priset reflekterar marknadsvärdet, stålkvaliteten och skicket, minus några hundra för att den ska bli intressant.
Då tar det inte mer än tio minuter innan det plingar till i telefonen:
“Jag köper den direkt för 200 kr. Kan hämta ikväll.”
Tvåhundra kronor? Förlåt, men vad rör sig i huvudet på en människa som skriver så? Tror de på allvar att jag är i ett sådant akut behov av två hundralappar att jag tänker skänka bort en produkt för 2500 kr och dessutom boka upp min kväll för att möta dem på en mörk parkering? Det är inte bara fräckt, det är helt bortom all rimlighet. Det är ett slöseri med allas tid och energi.
Att välja sina strider (och sina köpare)
Till slut fick jag helt enkelt nog. Att rensa lådorna ska vara en tillfredsställande process, inte en mental prövning som dränerar en på energi. Jag raderade annonserna. Knivarna ligger tryggt kvar i sina fodral här hemma, och ärligt talat känns det betydligt bättre att veta att de stannar hos någon som faktiskt förstår deras värde, än att de ska slumpas bort till någon som tror att allt på nätet är en loppis där man kan pruta bort 90% av priset.
Men behovet av att rensa och rotera i samlingen finns ju kvar. Så vad gör man?
Jo, jag har funderat på en sak. Varför ska jag förlita mig på en plattform som Blocket när jag faktiskt har en egen hörna här på nätet? Den här hemsidan och bloggen besöks ju dagligen av människor som faktiskt delar mitt intresse. Ni som läser det här vet skillnaden på bra och dåligt stål. Ni vet vad det ligger för arbete bakom en perfekt slipfas, och ni förstår varför en bra kniv kostar vad den kostar.
Framöver kommer jag därför att testa lägga ut knivarna på hemsidan. När det är dags att gallra i samlingen, eller när investeringsdjävulen på axeln kräver att utrymme måste frigöras för något nytt, så kommer jag att lägga upp knivarna till försäljning direkt här på hemsidan.
Inga mellanhänder, ingen blinkande casino-reklam, och framför allt, ingen dörr öppen för slumpmässiga lycksökare.
Det blir ett enkelt, renhårigt upplägg. Jag lägger upp kniven med ärliga bilder, en detaljerad beskrivning av skick och specifikationer, samt ett fast, rimligt pris. Är du intresserad och förstår vad det är för pryl, så hör du av dig via mejl. Då vet jag att jag pratar med en likasinnad person, och affären kan skötas snyggt, snabbt och med ömsesidig respekt.
Blocket har gjort sitt för min del. Cirkusen får fortsätta utan mig. Håll utkik här på sidan istället framöver om du är på jakt efter något välvårdat till din egen samling eller utrustning.
Tack för att ni orkade lyssna på dagens frustration, nu går jag och slipar något istället för att lugna ner nerverna.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar