Jag vet att det här kanske låter lite filosofiskt, men ju mer jag tänker på det desto mer intressant tycker jag faktiskt att det blir. Vi brukar prata om verktyg som något vi väljer för att lösa ett problem. Vi behöver tälja, då tar vi en täljkniv. Vi behöver hugga ved, då tar vi en yxa eller en huggare. Vi ska skruva något, då tar vi en skruvmejsel. Det är egentligen ganska självklart. Människan bestämmer vad som ska göras och verktyget hjälper oss att göra det.
Men tänk om det fungerar åt andra hållet också? Tänk om verktyget, efter att vi har använt det tillräckligt länge, börjar bestämma hur vi själva arbetar? Det finns ett uttryck som jag tycker fångar den här tanken ganska bra: “The Tool Shaping The User”. Jag vet inte om man ska kalla det ett ordspråk eller bara en intressant formulering, men själva idén är fascinerande. För när man börjar tänka på det så inser man ganska snabbt att en kniv inte bara är en bit stål med ett handtag. Kniven påverkar faktiskt hur vi använder våra händer, men kanske ännu mer intressant, den påverkar vad vi över huvud taget får för idéer om vad vi kan göra med den.
Ta en liten fällkniv som exempel. Om jag har en Victorinox Cyber Tool L i fickan under en vanlig dag så börjar jag nästan automatiskt använda den till små saker. Jag öppnar en kartong, skruvar på något, klipper en bit snöre, pillar loss något som sitter fast eller kanske använder saxen när jag egentligen inte hade tänkt att jag behövde en sax. Det är inte särskilt konstigt. Kniven och verktygen i den uppmuntrar till den typen av användning. Det finns något nästan psykologiskt i det. Jag ser verktyget och tänker på vad jag kan göra med det.
Stoppar jag däremot en rejäl bushcraftkniv i bältet när jag går ut i skogen förändras hela situationen. Då börjar jag se på skogen på ett annat sätt. En torr gren är inte längre bara en torr gren, den blir material. En bit ved blir något som kan klyvas. En rak kvist blir kanske en pinne som ska täljas. Plötsligt börjar jag se saker som arbetsmaterial istället för bara delar av naturen. Samma människa, samma skog, samma händer, men ett annat verktyg. Och helt plötsligt beter jag mig annorlunda.
Det är här jag tycker att det blir riktigt intressant. Vi tänker gärna att vi tar med oss en kniv ut i skogen för att kunna utföra vissa uppgifter, men ibland tror jag att kniven faktiskt får oss att leta efter uppgifter som passar den. Det är en ganska subtil skillnad, men den säger mycket om hur vi människor fungerar.
En kniv kan nästan tala om för dig vad du ska göra
Det här märks kanske allra tydligast när man börjar jämföra olika typer av bushcraftknivar. En liten och smidig kniv med tunn egg känns naturlig att använda till finare arbete. Man börjar tälja mindre detaljer, göra fjäderstickor, preparera mat och arbeta med precision. En kraftigare kniv med tjockare blad och rejäl rygg ger ett helt annat intryck. Då känns det plötsligt rimligt att belasta kniven. Man börjar klyva mindre vedträn, hugga grenar och använda kniven som ett betydligt grövre arbetsverktyg.
Det är egentligen ganska märkligt om man stannar upp och tänker på det. Stålet har inte förändrats. Det är fortfarande bara stål. Men vår uppfattning om vad som är möjligt har förändrats. Det är kanske det som är den verkliga styrkan hos ett bra verktyg. Det ska inte bara kunna utföra en uppgift, det ska få oss att vilja utföra den också.
Jag brukar prata väldigt mycket om bladgeometri, stålsorter, vikt, balans och ergonomi, eftersom det är en del av min testprocess med nya knivar. Det är också helt naturligt, eftersom det är saker som går att mäta och jämföra. Men jag pratar betydligt mindre om vad de egenskaperna gör med oss som användare.
En tung kniv får oss att använda mer kraft. En lätt kniv får oss att arbeta mer med precision. En lång kniv ger oss mer räckvidd och gör vissa rörelser naturligare, medan ett kort blad gör andra saker enklare. Ett tunt blad uppmuntrar till skärande och ett tjockare blad får oss att börja tänka på belastning. Till och med handtaget spelar in. Ett stort och rejält handtag får mig att greppa kniven på ett helt annat sätt än ett litet, smalt handtag. Balansen påverkar hur jag rör handleden och bladets form påverkar var jag placerar fingrarna. Plötsligt har designen på kniven börjat forma min teknik utan att jag egentligen har bestämt mig för det.
Jag märker det på mina egna knivar
Det här är något jag har börjat lägga märke till allt mer ju fler knivar jag faktiskt har använt ute i skogen. Jag har knivar som jag nästan automatiskt använder till vissa saker. Min Karesuando hamnar väldigt naturligt i handen när jag vill tälja. Den känns som en kniv för precision och kontroll. Jag behöver egentligen inte tänka på det längre. När jag ser ett bra ämne för täljning är det nästan som att handen redan vet vilken kniv jag vill använda.
Min Silky Nata är nästan motsatsen. Det är en kniv som får mig att tänka större. Den är inte subtil. När jag tar fram den handlar det sällan om att försiktigt forma en liten träbit. Då vill jag göra av med material och bryta ned saker. Det är en helt annan typ av arbete.
Det här gäller även knivar som ligger någonstans mitt emellan. När jag tar med mig en Lionsteel M7 ut i skogen får jag en annan känsla än när jag tar en liten finkniv. M7:an är tillräckligt kraftig för att jag ska känna att jag kan belasta den, men fortfarande tillräckligt allround för att jag inte behöver tänka på den som en ren huggare. Det gör att jag använder den på ett annat sätt. Jag kan tälja, klyva, göra upp eld, förbereda mat och arbeta med veden utan att kniven känns som att den egentligen vill vara något annat. Det är nästan som om kniven själv föreslår ett arbetssätt.
Mörkret är ett intressant exempel
Morakniv Mörkret är faktiskt ett ganska bra exempel på det här. Det är en kniv som visuellt och fysiskt signalerar något annat än exempelvis en klassisk liten Morakniv. Den känns större, mer robust och mer kapabel. Oavsett vad man tycker om storleken så tror jag att den påverkar hur man använder den.
När jag håller Mörkret i handen tänker jag automatiskt på uppgifter som jag kanske inte skulle välja en mindre kniv till. Det betyder inte att kniven plötsligt blivit bättre på allt. Det betyder bara att designen förändrar min relation till verktyget. Och det är två helt olika saker.
Det här är också anledningen till att jag tycker att diskussionen om “för stor kniv” blir lite märklig ibland. Vi pratar ofta om storlek som om det bara vore en praktisk egenskap, men storleken förändrar också beteendet. En större kniv ger mig andra möjligheter, men den får mig också att tänka annorlunda. Det är nästan som att kniven säger: “Du kan göra det här.” Och när ett verktyg lyckas övertyga dig om det, då börjar du använda det på ett annat sätt.
Verktyget skapar behovet
Det finns en annan sida av det här som är ännu mer fascinerande. Ibland tror jag faktiskt att vi köper verktyg för att lösa problem som vi inte hade innan vi ägde verktyget. Det här gäller inte bara knivar. Köper man en riktigt bra kamera börjar man fotografera mer. Köper man ett fint köksverktyg börjar man laga mat på ett annat sätt. Köper man en yxa börjar man kanske hugga ved oftare. Och köper man en ny kniv? Ja, då behöver man plötsligt ut i skogen för att använda den också.
Det sista är förstås lite av ett skämt, men det finns faktiskt något bakom det. Verktyg kan skapa nya möjligheter, och nya möjligheter skapar nya beteenden. Det är därför jag tror att vi ibland underskattar hur mycket våra prylar påverkar oss. Vi tänker att vi äger verktygen, men efter ett tag börjar verktygen nästan äga en liten del av vår uppmärksamhet.
Det är nog den största anledningen till att jag kan känna mig lite dum när knivar jag gillar blir liggande allt för länge. En kniv som inte används är en kniv som inte uppfyller sitt syfte. Samtidigt är det nog också därför jag tycker att det är så lätt att fastna i knivintresset.
Varje ny kniv representerar inte bara ett nytt föremål, utan ett nytt sätt att göra saker. En annan bladform, en annan balans, en annan egg eller ett annat handtag kan faktiskt förändra hur vi arbetar. Det är inte bara ännu en kniv i samlingen. Det är en ny möjlighet.
Därför använder jag inte alltid den “bästa” kniven
Det här är kanske den mest intressanta slutsatsen för mig personligen. Om jag skulle välja en enda kniv baserat på enbart funktion skulle jag antagligen försöka hitta den kniv som kan göra flest saker tillräckligt bra. Men det är inte riktigt så jag väljer kniv när jag faktiskt ska ut.
Ibland vill jag ha en kniv som gör ett visst arbete roligare. Det är en enorm skillnad. Jag kanske tar en kniv för att jag vet att den är perfekt för täljning. Eller så tar jag en annan för att jag vill kunna hugga lite. Eller så tar jag en tredje för att jag helt enkelt tycker om känslan i handen.
Och kanske är det egentligen där vi hittar den verkliga poängen med “The Tool Shaping The User”. Vi väljer inte bara verktyg efter vad vi behöver göra. Vi väljer också verktyg efter vem vi vill vara när vi gör det.
En täljkniv gör mig till hantverkaren. En kraftig bushcraftkniv gör mig till bushcraftern. En huggare gör mig till någon som gärna tar i lite för mycket och en Victorinox gör mig till den där personen som vägrar erkänna att han faktiskt borde ha tagit med sig en riktig verktygslåda.
Det sista kanske bara gäller mig, men jag tror faktiskt inte det.
Kanske är det därför vi aldrig blir riktigt klara
Det finns alltid en ny kniv. En annan bladform, ett annat stål, ett annat handtag, en annan balans. Och trots att man redan har flera knivar som egentligen kan göra jobbet så dyker den där nya modellen upp och plötsligt känns det som att man behöver den.
Kanske handlar det inte alltid om att den nya kniven är bättre. Kanske handlar det om att den får oss att vilja göra något på ett annat sätt. Och det tycker jag är en betydligt mer intressant anledning att köpa en kniv.
Inte för att den ersätter den gamla, utan för att den öppnar en annan dörr.
För i slutändan är verktyg mer än bara föremål. De förändrar hur vi arbetar. De förändrar vad vi vågar göra. De förändrar vilka tekniker vi använder och ibland förändrar de till och med vad vi ser framför oss när vi går ut i skogen.
Vi tror att vi håller i kniven.
Men kanske är det ibland kniven som håller lite i oss.
Det är nog där det här kaninhålet börjar bli riktigt djupt.
Ha en riktigt bra dag så hörs vi snart igen.
Lämna ett svar