Med en titel som en bra deckarnovell så måste jag avslöja att jag kommit till insikt om något. Denna insikt är att det finns något som heter ”för bra stål” i knivar. Jag har faktiskt vetat om detta sedan länge, jag har bara inte förstått vad det innebär. Låt mig förklara närmare…
Som du säkert känner till så finns det bra och dåliga stål i knivar. Rent generellt så definieras ett knivstål av dess förmåga att hålla en vass egg länge. Bra stål håller eggen länge, dåliga stål håller det inte. Detta är nog alla överens om och borde inte orsaka någon debatt. Det finns många andra egenskaper som gör ett bra stål ännu bättre, men det ska vi inte gå in på just nu.
Ett bra stål är generellt svårare att vässa och få riktigt vasst, medan ett mjukt stål generellt är betydligt lättare att vässa och ofta går att få skrämmande vass med enkla medel och på kort tid. Det är bara när man kombinerar egenskaperna får bägge stålen, alltså ett stål som håller eggen länge och dessutom är lätt att få vass, som vi pratar ”superstål”.
Ett stål som jag faktiskt klassificerar här är Crucible Particle Metallurgy S30V, vilket är något av en gyllene medelpunkt när det gäller hållfasthet och lätthet att slipa. Det är fortfarande ett partikelstål, stål i pulverform, vilket gör att man kan skräddarsy egenskaperna i stålet lättare jämfört med traditionellt stål. CPM-S30V har en sammansättning speciellt anpassad för knivar vilket medför att den fått fler passande egenskaper som rosttröghet, flexibilitet och möjligheten att härdas i många olika nivåer än många andra knivstål.
Trots att CPM-S30V känns som ”vardagsmat” i knivnörd-kretsar så är det inte ett dåligt stål på något sätt. Tvärt om var detta ett speciellt och fantastiskt stål för några år sedan, en titel som jag anser att stålet faktiskt kan behålla även i dags datum. Själva kompositionen av stålet är riktigt bra, det är egentligen tillverkarnas härdningsprocesser som avgör exakt hur bra stålet presterar för det tilltänkta ändamålet.
När jag köpte min Spyderco Manix 2 i Maxamet stål så öppnades en ny värld för mig. Detta är ett stål som är i topp när det gäller hållfasthet och slitstyrka vilket fick min mun att vattnas. Men som du förstår är det vansinnigt svårt att göra knivblad av detta stål och kräver en speciell härdningsprocess. Detta i sin tur medför dyra kostnader vid tillverkning och gör att knivar med Maxamet oftast blir ordentligt dyra i slutänden. Förutom att kniven blir väldigt dyr så är stålet benäget att rosta, missfärgas och dessutom kräver det en expert för att vässas.
Ett stål som Maxamet är således inte speciellt väl lämpat att använda i ett knivblad överhuvudtaget, på grund av dess egenskaper. Maxamet togs fram som ett höghastighets-verktygsstål för svarvar och vid mekaniska tillverkningsprocesser och var aldrig avsett att sitta på en kniv till att börja med. Spyderco är dock kända för att experimentera med nya och intressanta stål i sina knivar och jag älskar en utmaning, vilket gjorde att jag i princip var tvungen att investera.
Som jag skrev tidigare så var detta en ögonöppnare för mig, då jag ställdes inför utmaningen att hantera ett så tufft stål med mina simpla slipverktyg. Mina traditionella stenar fick bytas ut mot diamant och keramik, då stålet helt enkelt förstör stenar av sämre kvalité. Jag har vässat kniven tre gånger vid det här laget, vilket varje gång påminde mig att skärpan i Maxamet inte är för evigt, den blir bara slö långsammare än andra knivar jag äger.
Då jag använder mina knivar hela tiden så tar det inte speciellt länge innan den där riktigt vassa eggen försvinner och jag enbart har en vass kniv, en situation jag väldigt sällan vill befinna mig i. Med Maxamet tar det lång tid att få tillbaka den riktigt vassa eggen på och oftast så går det inte bara att använda en läderstropp, man måste använda väldigt fina keramiska brynen för att det ska hända något.
Det var i detta skede som jag insåg att Maxamet är precis vad jag trodde från början. Ett skrytstål för att imponera på andra knivnördar. Detta stål är inte för bruksknivar som är tänkta att användas regelbundet och kanske utsättas för fukt, blod och fruktsyror i den omfattning som mina knivar gör.
Med min nya erfarenhet i bakfickan så rekommenderar jag inte Maxamet till någon annan än samlaren som vill ha något att visa upp. Personligen har jag aldrig varit mycket för att samla knivar, utan vill helst att dom ska prestera väldigt bra och passa mig personligen. Tanken bakom när jag köpte min Manix 2 var att den skulle bli min primära EDC kniv, men med Maxamet är jag dessvärre tvungen att förpassa den till lådan.
Jag kan ju inte klara mig utan en EDC kniv och har därför införskaffat en Benchmade 535 också kallad ”Bugout”, i just CPM-S30V stål.
Denna kan mycket väl visa sig vara ”the one”. Jag kommer givetvis att recensera och testa denna kniv i samma utsträckning och omfattning som mina övriga knivar, jag är bara orolig att den ska ha några kvalitetsmissar, som Benchmade är kända för.
Benchmade är duktiga på att tillverka intressanta och spännande knivar, men dom är dåliga på att se helheten i sin produkt och missar oftast väldigt uppenbara saker. Att lansera en Bushcraft kniv (Bushcrafter heter den) och använda obehandlat hjortläder i slidan är en sådan sak som till synes går obemärkt förbi deras utvecklare.
Att släppa knivar som knappt går att öppna, har trasiga mekanismer och mycket annat är också kännetecken på Benchmade kvalité. Detta har gått så långt att man faktiskt skämtar om deras kvalité överallt i knivkretsarna, men jag är villig att chansa.
Någon gång måste väl jag också ha tur, tycker man.