Det är ingen idé att springa runt och testa denna kniv från början igen. Det finns tre olika områden som är väldigt annorlunda mot för mina tidigare versioner (finns i test). Det första är vikten, som är avsevärt lägre än någon kniv jag haft i denna storlek. Det andra är handtagets material, vilket är Spyderco FRN lättviktshandtaget. Den tredje skillnaden är givetvis stålet i kniven, som i denna version består av Carpenters Maxamet… En av världens tuffaste superstål och en mardröm för tillverkare världen över.
Carpenter Technologies Maxamet
Det som främst kännetecknar detta stål är att det är ett höghastighets verktygsstål, inte direkt anpassat för knivar med andra ord. Det är ett väldigt hårt stål med högt innehåll av Wolfram/Tungsten (13%).
På grund av dess hårdhet så krävs det rätt så mycket för att stålet ska nötas eller deformeras. Detta gör givetvis så att den håller eggen vass under en väldigt lång tid i ett knivblad. Ungefär 10 gånger längre än exempelvis stålet i Mora Garberg eller Jaktkit Knv2. Ungefär 3 gånger längre än i CPM S30V. Detta gör att stålet blir extremt svårt att hantera med konventionella stenar och slipteknik, vilket i sin tur gjorde att jag inte bara fick köpa en ny kniv, utan även utrustning för att kunna underhålla kniven. Dock bör noteras att det som slipar Maxamet med lätthet kan slipa allt annat jag har i min samling, så den utrustningen kommer till användning. =)
En sista fotnot gällande Maxamet är att det inte bara är från användarens synpunkt som det är jobbigt att hantera, utan även från tillverkarnas håll så är stålet en väldigt svår nöt att knäcka. Blad har en tendens att bli skeva och härdningsprocessen är en väldigt exakt vetenskap.
Detta har i sin tur gjort att väldigt få använder sig av Maxamet i sina knivar. En av extremt få är just Spyderco, vilka inte direkt är helt okända att experimentera med det allra senaste inom stål-teknik i sina knivar.
Spyderco FRN
En väldigt populär teknik på senaste tiden är Spyderco FRN handtagen som finns på deras Light-Weight knivar. FRN står för Fiberglass-Reinforced Nylon och är en väldigt kostnadseffektiv och tuff konstruktion, förutom dess främsta egenskap att vara extremt lätt.
Den enda egentliga nackdelen med FRN är att den inte ser speciellt trevlig ut. Kniven får ett billigt och ofta utilitariskt utseende, vilket många brukare av knivar inte bryr sig speciellt mycket om. En kniv är trots allt tillverkad för att användas, vilket Manix 2 serien fullkomligen skriker om att bli. Men för en samlare så blir det troligen inte en lockande aspekt.
Om vi jämför vikten mellan en vanlig Manix 2 med G10 handtagssidor så väger den ungefär 120 gram, medan en FRN version väger runt 80 gram, så man sparar i runda släng 1/3 av vikten om man offrar lite på utseendet. Detta kanske inte låter som mycket, men i fickan så gör det faktiskt skillnad.
En annan ”fördel” med FRN jämfört med G10 varianterna är att du får ett så kallat ”wire-clip” istället för det vanliga bältesclipset. Detta gör att kniven syns mindre om man har den i fickan och om någon uppmärksammar den så ser det mest ut som att du har en penna och inte som en ”farlig kniv”. =)
Spyderco Manix 2
Själva modellen, Manix 2, tillhör en av dom absoluta favoriterna i min samling. Jag sålde bort min Sprint Run Manix 2 och även min Manix 2 XL, vilket jag ångrade bittert redan dagen efter. När jag försökte hitta en ersättare för dessa knivar så kunde jag inte förmå mig att köpa något annat än en ny Manix 2.
Det finns 3 orsaker till att Manix 2 är och förblir i min samling. För det första så är det en extremt bekväm kniv att arbeta med. Oavsett om man täljer i trä eller skär upp kött och grönsaker så ligger kniven perfekt i min hand. Man kan enkelt justera greppet längre fram för att få riktigt bra kontroll vid finare arbeten, vilket inte alltid är lätt på många knivar.
Den andra orsaken är bladet, som har den klassiska löv-formen som Spyderco är så berömda för. Den är formad som en kil från toppen på ryggen ända ned till eggen, vilket gör att den skär igenom material enklare än någon annan kniv jag testat. Formen på bladet och den konstanta svepande eggen är utvecklad under många år och fungerar optimalt både vid användning och underlättar även slipningen av bladet.
Den tredje orsaken till att jag föredrar Manix 2 ligger nog mer i Spydercos mentalitet än i själva kniven. Men direkt jag flippar upp kniven och börjar öppna en förpackning, kapar linor eller skär upp mat så får jag känslan att denna kniv var tillverkad för att användas. Den gör sig inte bra i en monter eller i en byrålåda vid sängen. Denna kniv ska bäras med och brukas av personer som använder kniv dagligen.
Med FRN handtaget så blir det ännu mer uppenbart att detta inte är en ”utställningskniv” av något slag, utan ett verktyg som ska användas tills den är slut, vilket i detta fall troligen aldrig kommer att hända så länge kniven inte går sönder. Att nöta ut bladet i Maxamet lär aldrig hända.
Slutord och betyg
Att ha en kniv tillverkad i Carpenters Maxamet stål är lite av en dröm som gick i uppfyllelse för mig. Jag har länge läst och förundrats över detta stål och att Spyderco vågat ta steget att ”serietillverka” en kniv i detta rätt så unika stål. Detta trots att många andra har försökt och misslyckats på grund av dess rätt så svårhanterliga recept.
Med kniven i hand så måste jag lovorda Spyderco för ännu ett lyckat ”experiement”. Jag vet att några av knivarna som kommit från Spyderco har haft problem med härdningen, vilket är en extremt svår process. Men även knivar som haft försvagningar och andra defekter på grund av stålet.
Allt som allt så är jag jättenöjd och glad över min nya Manix 2. Då jag använder mina knivar till allt och hela tiden så kommer jag troligen att återrapportera rörande denna kniv längre fram, då jag kanske fått chansen att slipa den, vilket troligen kommer att sluta i svordomar och gråt. =)
Läs gärna min recension och test av Spyderco Manix 2 Sprint Run, som innefattar en mer detaljerad upplevelse med Manix 2. Denna test rörde mest skillnaderna mellan dom olika Manix 2.