Låt mig extremt kortfattat säga att denna film är en besvikelse som gömmer sig långt bort i skuggan av föregångaren och första filmen om Nelly Rapp. Om du sett filmen och är av en annan åsikt, så bör du inte fortsätta läsa detta inlägg.
Det är viktigt att förstå att detta är min åsikt och inget annat. Om du älskade filmen, jättebra, det vill jag inte ta ifrån dig på något sätt. Sluta därför att läsa precis här. 😬
”Nelly Rapp – Dödens Spegel” hade potential att bygga vidare på den charm och spänning som ”Nelly Rapp – Monster Agent” levererade, men tyvärr faller den platt. Det är en film som kämpar för att hitta sin egen identitet och misslyckas med att leva upp till den standard som sattes av sin föregångare på så många nivåer.
Det är inte ofta hela familjen är överens när det gäller att betygsätta en film, men när det gäller Nelly Rapp – Dödens Spegel så var vi alla överens om att det var den sämsta filmen vi sett på hela året.
Första filmen introducerade oss till en värld av spänning och äventyr genom ögonen på den unga monsteragenten Nelly Rapp. Den balanserade skickligt mellan humor och skräck (för barn) vilket skapade en underhållande film för både barn och vuxna. Det fanns tillfällen i den första filmen där man verkligen kände med karaktärerna och deras motgångar och lycka. Jag ska villigt erkänna att tårarna inte var långt borta vid flera tillfällen. Däremot känns ”Dödens Spegel” som en blek imitation, där varken skräcken, känslorna eller humorn når fram på samma sätt.
Skådespelarinsatserna, som tidigare var en av höjdpunkterna, känns denna gång undermåliga. Karaktärerna verkar ha förlorat sin djup och komplexitet, vilket gjorde det svårt för någon i familjen att engagera sig i filmens handling. Detta var särskilt tydligt i huvudrollsinnehavarens prestation, som inte lyckas förmedla samma nivå av karisma och övertygelse som tidigare.
Nu ska man inte kritisera huvudrollsinnehavaren, Matilda Gross, för mycket. I första filmen så bars hon fram av dom andra karaktärerna och även om skådespeleriet var lite begränsat så var första filmen riktigt bra ändå. I den andra filmen, Dödens Spegel, så hade hon inte mycket drivkraft av övriga karaktärer och roller.
Johan Rheborg och Marianne Mörck (Hannibal & Lena-Sleva) gjorde sitt bästa, men det räckte ändå inte till för att göra denna film vare sig intressant eller sevärd på något sätt. Tyvärr.
Visuellt är filmen också en besvikelse. Effekterna som en gång var fräscha och nyskapande känns nu daterade och billiga. Det är som om filmens budgetrestriktioner har tvingat fram kompromisser som påverkar den visuella kvaliteten negativt. Många genvägar togs för att slippa spela in dyra scener, vilket är uppenbart nästan på en gång och rakt igenom hela filmen.
Manuset är dock filmens största svaghet. Det saknar den kreativitet och det flyt som gjorde den första filmen så njutbar. Dialogen känns stel och konstlad, och filmens försök till humor landar sällan rätt. Dessutom är handlingen så förutsägbar och enkelriktad att den saknar de överraskande vändningar som i första filmen höll hela familjen engagerad.
Sammanfattningsvis är ”Nelly Rapp – Dödens Spegel” en film som inte lyckas uppfylla förväntningarna. Det är en uppföljare som inte bara misslyckas med att expandera och utveckla karaktären Nelly Rapp, utan också förlorar mycket av den charm som gjorde den första filmen så speciell. Om du uppskattade ”Nelly Rapp – Monster Agent” är det här en film som du utan vidare kan hoppa över utan att missa något av värde.
Jag vill dessutom avsluta med att säga att jag tyvärr inte alls tyckte om filmen. Med betoning på ”tyvärr”. Jag och hela familjen hade sett fram emot ett nytt och roligt, spännande och nyskapande äventyr med Nelly Rapp, men det var nästan raka motsatsen. Vi blev alla otroligt besvikna och jag är övertygad om att väldigt många fler kommer att bli det av denna film. Därför lyfter jag ett varningens finger till alla som gillade första filmen, se inte denna.
Ha en bra dag så hörs vi snart igen.