Idag när jag arbetade med att köra sopbilen åt Jokkmokks LBC så blev det ett elfel i armen som ”hämtar soporna”. Den kastade helt enkelt ned tunna och allt i lastbilen. Då det regnade rätt så mycket så kände jag inte för att göra processen långvarig med att få upp tunnan igen.
Jag klättrade upp på lastbilen och stod på taket för att få tag på soptunnan, vilket jag också gjorde efter ett litet tag. Jag tippade tunnan över kanten och skulle börja klättra ned. Regn, målade ytor och skor med gummisulor, ni kan ju gissa vad som hände…
Efter en akrobatisk volt från lastbilen så landade jag på ena benet ungefär 2½ meter längre ned, på asfalten. Med ett knak i ryggen och lite knaster i nacken så konstaterade jag att jag klarat mig suveränt bra. När jag skriver att jag landade på ena benet så betyder det alltså att jag tog emot mig med ena benet medan det andra var ungefär ovanför mitt huvud.
Dennis, min brorson, som åker med mig på dagarna för att ha något att göra frågade vad som hände. Jag konstaterade bara att jag ramlat ned från lastbilen, men jag mådde faktiskt bättre i ryggen nu än jag gjorde tidigare.
Jag klättrade in i lastbilen och fortsatte jobba. Efter ungefär 10-15 minuter så kände jag att jag satt lite konstigt och bestämde mig för att sätta mig lite rakare i stolen. Det var då smärtan kom. Jag kunde knappt ta mig ur lastbilen för att försöka sträcka lite på mig. Efter några minuter lyckades jag åter igen krypa in i bilen och fortsätta jobba.
Så länge jag satt stilla och jobbade på som vanligt så kändes allt normalt, men så fort jag lutade mig åt någon sida för att se bättre i speglar och liknande så knastrade det oroväckande i nacke och rygg.
Nu ligger jag på spikmattan i sängen och ser inte fram emot morgondagen, då det blir en lång arbetsdag med långa sträckor och mycket släpande av tunga tunnor. Man ser faktiskt fram emot att få sätta sig på kontoret efter det här. Bara drygt en och en halv vecka kvar att köra sopbil, sen är man fri! =)
Ha en trevlig kväll (och hoppas att jag också får det).