Idag är det exakt ett år sedan vi fick bekräftat att jag var gravid!
Plötsligt kommer minnet tillbaka, hur lycklig -och livrädd- jag var. Jag minns hur nervös jag var veckan innan och hur jag försökte intala mig att jag räknat fel eller helt enkelt bara var lite sen, hur jag försökte bita ihop och inte försäga mig, hur mycket jag skrek och grät ”helt utan anledning”. Minns hur jag berättade om min oro för Urban som alltid lyckas vara så himla lugn.
Idag kan jag skratta åt känslan att gå till apoteket och nästan viska efter ett grav-test. För att inte tala om the walk of shame hem igen. Jag var paranoid och helt övertygad om att alla plötsligt hade röntgensyn och såg vad jag hade köpt -som om det skulle vara så jäkla hemskt att folk visste att jag kanske var gravid med ett planerat barn tillsammans med min sambo? Just då var det nog det…
Jag testade mig direkt jag kom hem och plussade på en gång. Ringde Urban som jobbade och skrattade och grät som en dåre.
Jag kunde knappt tro att jag blev gravid så snabbt (vi försökte inte alls länge, tror vi lyckades på en gång). Ibland tvivlar jag fortfarande på att det här verkligen har hänt. Har jag verkligen haft en undebar graviditet? Gick verkligen förlossningen så bra som jag minns den? Är det verkligen VÅRT bar som ligger inne i sovrummet och drömmer nu? Jag kliver upp varje natt bara för att få bekräftat att allt inte bara var en dröm. Han ligger verkligen där, alldeles levande och full av bus.
Jag måste vara världens lyckligaste 🙂