Igår kom dagen jag hade fasat för. Dagen då Axel skulle stickas i sina små söta ben. Jag hade sett framför mig hur han skulle gråta otröstligt, få feber och ligga och skrika hela natten. Bör kanske nämna att jag själv blivit lite spruträdd på äldre dar (det absolut värsta under hela förlossningen måste ha varit då de stack in den där grejen i handen på mig så att jag kunde få dropp).
Min oro var helt i onödan, vi har världens rockigaste unge!
Sprutorna innehöll vaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta, HiB, polio samt Pnemokock. Första sprutan sattes i vänstra benet och allt axel gjorde var att pipa till litegrann. Nästa spruta blev i andra benet och där sved det visst lite extra. Han skrek till litegrann, men så fort jag tog upp honom började han flina! Ingen fara alls med andra ord.
Ingen feber fick han heller, han var bara lite smågrinig ett litet tag (men det kan ha berott på att han var trött).
Hoppas han reagerar lika bra nästa gång han får vaccin, dvs om två månader 🙂