Idag markerar den 140:e dagen i min oavbrutna bloggresa. Varje dag, utan undantag, har jag delat med mig av mina tankar och upplevelser. Det är, tvärt emot vad många tror, ingen liten bedrift att kontinuerligt komma med nytt innehåll som engagerar och intresserar. Inte för att jag påstår att alla dagar varit sådana, långt ifrån.
Det har inte alltid varit enkelt. Paniken över att inte hinna skriva eller bristen på intressanta händelser att dela har varit allt för verkliga. Fyra dagar med magsjuka? Inte den mest inspirerande tiden för en bloggare, men ändå har jag lyckats hålla fast vid mitt mål. Vilket jag känner mig stolt över.
Varje inlägg är en grundläggande byggsten i den större berättelsen om mitt liv. Genom att dela med mig av mina dagar, hoppas jag inspirera andra att finna glädje i det vardagliga och att våga dela med sig av sina egna historier. Kanske inspirerar jag till någon annans bloggande, vilket hade varit otroligt trevligt.
Det var med stor entusiasm och en dos av ånger som jag tog på mig utmaningen att blogga varje dag i ett helt år, minst. Att skriva dagligen är som att vandra längs en stig där varje steg är en ny möjlighet att utforska, reflektera och dela med mig av mina tankar. När jag tänker på de kommande dagarna ser jag fram emot att lära mig att fånga små ögonblick, oavsett hur vardagliga de kan verka. För ibland är det just de små stunderna som bär på de största insikterna.
Det finns dagar när inspirationen flödar och orden flyter lätt. Andra dagar kämpar jag med blockering, stress och utmattning, situationer som alla är otroligt svåra att komma över. Men det är precis det som gör denna resa så värdefull – att övervinna hinder och fortsätta framåt.
Att blogga varje dag handlar inte bara om att producera innehåll. Det handlar om att bygga en vana, att träna min kreativitet och att utmana mig själv. Förhoppningsvis kommer, dom kommande 225 dagarna, att lämna mig med en djupare förståelse för mitt eget skrivande och en samling minnen som jag kan se tillbaka på i framtiden.
Så, låt oss fortsätta denna resa tillsammans – ett ord i taget, en dag i sänder. 😊
Tack till alla som läser min blogg! 🤗
Kommentarer
2 svar till ”140 dagar senare…”
Tack för att du skriver Urban!
Höll nästan på att skriva ”käre Urban”, men det låter nog lite udda. Men med tanke på att jag är en urgammal nyfiken farmor/mormor till ett gäng tonåringar så kanske det går an.
Jag följer med stort intresse vad ”ungdomen nu-för-tiden” egentligen sysslar med. Särskild de som lyckas leva nära och i samklang med natur, kultur och digital teknik. Att ta del av dina tankar, kunskap, utmaningar och glädjeämnen är en ren fröjd. T.o.m kniv-nörderiet har blivit intressant och jag har förkovrat mig i olika sorters stål etc. (Bara för att…. , det är kul…) Varma hälsningar Anna i Gävle.
Det är helt ok att skriva ”Käre Urban”, jag tycker det låter trevligt. Det känns otroligt inspirerande att du gillar det jag skriver, samt att du dessutom börjat titta på knivar och stål. Jag har märkt att mina ”skriverier” gillas och följs av så många olika personligheter. När jag hade min senaste ”giveaway”, där jag gav bort ett gäng Morakniv Kansbol, så var det huvudsakligen kvinnor som var med och tävlade. Något som jag verkligen inte trodde skulle ske.
Att du blivit intresserad av det jag skriver känns jättekul och du får gärna vara med och föreslå ämnen som du tycker jag ska skriva om. Eftersom min blogg handlar om i princip vad som helst så finns det inga gränser, vilket var lite tanken med bloggen till att börja med.
Ha det riktigt bra i vårsolen.🤗